lördag 21 mars 2015

Sommarpratet inom räckhåll

En kväll berättar A att han blivit erbjuden att göra ett eget sommarprat och jag bara (!!!). Det är visserligen inte P1 som frågar utan stadens egen lokalradiokanal – men ändå! 60 minuter egen radiotid på Radio Falköping är en ära i sig och ett utrymme så gott som något.

Jag upptäckte Sommarpratarna i P1 så sent som 2005. Under flera år lyssnade jag kategoriskt på alla – alla – som pratade, även de mest okarismatiska företagsledarna. Ganska snart kunde jag urskilja återkommande ämnesval, upplägg och berättartekniker. Ett år skulle alla prata om plågsamma sjukdomsförlopp med ett allvarligt menat carpe diem-budskap på slutet. Ett annat år dominerande temat Jag och min far – sprängfyllt av sentimentala anekdoter och så det obligatoriska ”Tack pappa”.

Ett upplägg som återkommer år efter år är Den gripande uppväxtskildringen. Kronologiska eländesskildringar i första person singularis som inleds in medias res med repliker som gestaltar ett trauma och avslutas med orden ”Nu ska jag gå ut i solen och…”. Den här typen av program är ofta starkt berörande men relativt förutsägbara till form och innehåll.

De absolut vanligaste uppläggen är Småputtriga anekdoter och allehanda synpunkter utan inbördes sammanhang och Jag och mitt CV. I den senare kategorin hamnar finansmän som ingående beskriver hur de avancerat från sitt första jobb som springpojke (alltid springpojke) och idrottare som med sövande monoton röst radar upp personliga rekord och världscupsegrar som ”kändes helt fantastiskt!”. Efteråt stirrar jag ut i intet och undrar vad jag ska göra med all information. Frågan är om det är sommarpratarna eller producenterna som inte förmår bättre?

Och så har vi de fantastiska programmen. Vi har Olof Wretling. Författare som kan berätta och berättare som kan skriva. De som får en att lyssna koncentrerat i 90 minuter, sucka av lycka och överväga att anmäla sig till en skrivkurs på distans.

Jag frågar A om han tror att Radio Falköping kan ha behov av fler sommarpratare? Det tror han.

måndag 16 mars 2015

"Älskling jag fotograferade ett kulturarv" eller "Söndagsutflykter vi minns"

En kär vän kommer på besök. Det är söndag, vår i luften och perfekt väder för en utflykt med fika. Vi tar med systemkameran, den tunga, klumpiga med nya objektivet. Det medför vissa förväntningar; från och med nu söker vi med blicken efter tillfällen värda att minnas.

Vi kör till Åsle Tå, ett "upplevelsemuseum” som stoltserar med ”Sveriges största samling backstugor”. Museet grundades av en hembygdsförening redan 1923, vilket enligt A gör platsen till ett meta-kulturarv. Ett museum-i-museet som hjälper oss att minnas både fattiga människors boendemiljöer och den nationalromantiska hembygdsrörelsen.

Hemsidan utlovar söndagsöppet men väl på plats finns inte en själ. Stugor, gårdsbutik och restaurang – allt är släckt och låst. Vi går ett varv och knäpper några bilder på torp och svinstior. Tröttnar och far vidare till Ålleberg där det ska finnas ett café med fin utsikt mot staden. Så snart vi parkerat ser vi hur ett annat sällskap stryker kring byggnaden som utsvultna katter och förstår – det är stängt. Så vi nöjer oss med att titta på lapptäcket av hagar och åkermark som försvinner bort i fjärran och kisar mot kameran med solen i ögonen. Jag försöker säga något djupsinnigt om ”allt arbete människor lagt ner för att kunna bruka jorden” men övertygar ingen. Det blåser kallt. Öronen fryser. Vi vill ha kaffe.

Att åka hem och fika vore ett nederlag, så vi synar alternativen och konstaterar att de är förskräckande få på en söndag i trakterna kring Falköping. Till slut hamnar vi på Rasta med bryggkaffe och wienerbröd. Ingen fotograferar. Vi har sedan länge ställt in skärpan på det pittoreska, insmickrande, imponerande och spektakulära. Lärt oss att zooma in platser som hembygdsföreningar och turistbyråer har ringat in och skänkt ett värde. Att vår tids vägkrogar är arvtagare till äldre tiders gästgiverier och värdshus, 1900-talets järnvägshotell och amerikansk motellkultur, kanske till och med platser där bilismen skapat viss integration mellan samhällsklasserna, är inget vi reflekterar över.

Om trettio år ska vi bläddra bland bilderna från vår första vår i Falköping och se att vi besökte för-demokratiska Åsle Tå och forntidens Ålleberg. Av fikan på Rasta finns inte ett spår. Minns vi ens att Rasta fanns? Vid den här tiden är vägkrogen sedan länge jämnad med marken och ersatt av en fabrik som utvinner flygbränsle ur kogödsel. Först år 2080 gräver arkeologer fram ett flertal spännande bensintankar på platsen och tack vare öronmärkta forskningsmedel och en stark folkrörelse för bevarandet av lämningar från den oljeberoende epoken upprättas en replika av den ursprungliga restaurangen med egen souvenirshop och luftkonditionerad matsal. När ortsbor kommer dit på söndagsutflykt har de sina bästa kameror med sig.

torsdag 12 mars 2015

Att köra buss på Falbygden är som att springa upp för en sommaräng

Imorse sprang jag till bussen igen. När jag kommer fram, en minut före avgångstid, plirar busschauffören med ögonen och säger "vad GÖR du (nu igen)?". "Jag skyndar mig (nu igen)" flåsar jag och känner hur svetten pärlar sig runt halsen. Då suckar han och skakar demonstrativt på huvudet som om jag borde lära mig att busschaufförerna på Falbygden inte gasar ifrån springande morgonpendlare. I gengäld får han mitt soligaste leende.

Min erfarenhet av att åka buss är lång, ingående och koncentrerad till göteborgstrakten. Här går det vilt till ibland, särskilt i centrum. Jag har sett backspeglar flyga när bilar tränger sig i bussens svängradie. Jag har hört bakrutor krossas till finmaskiga spindelnät då busschaufförer backar för långt och för snabbt. Jag har åkt dragspelsbuss som tar kurvan för snävt runt gatskyltar och blir kvar där, som en av Uri Gellers böjda skedar.

En enda Uri-Geller-buss i Brunnsparken räcker för att släcka ner spårvagnstrafiken under flera timmar. Plötsligt ska stadens alla spårvagnsresenärer byta till buss. Samtidigt. Folk vill bara komma hem med sina matkassar och arbetsmiljörelaterade stressymptom. Ingen orkar vänta, alla vill klämma in sig. Unga och gamla, barnvagnar och permobiler, hundar och djembetrummor. Trängs och kläms och ramlar och knuffas fram och tillbaka varje gång bussen bromsar eller gasar. Och där flög en backspegel till.

Nämnde jag spyorna i nattrafiken? Jag har sett alla varianter. Spyor som dreglar fram i mungipan. Spyor som sprutar rakt ut. Spyor som hänger i långa trådar från hakan och ner på magen. Spyor som hulkas ner i bruna McDonaldspåsar. Tricket att gå av, kräkas i en buske och vänta på nästa buss har fortfarande inte förankrats hos göteborgarna.

Så vart vill jag komma? Till nattklubbarnas öppettider eller privatbilismens fördelar? Inte alls. Det här är inget mer än en stilla uppmuntran till Göteborgs alla stackars busschaufförer: Byt jobb! Flytta till Falbygden! Här är spyorna färre, ljudnivån lägre, trängseln sällsynt och trafikhetsen obefintlig. Här når himlen hela vägen ner till horisonten. Här har ni tid att vänta in en springande resenär. I gengäld får ni uppriktiga leenden och innerlig tacksamhet. Nästa tur dröjer en timma.

tisdag 10 mars 2015

Vad vrålande ungdomar i Falköping vet


Jag tänder ljus, A poppar popcorn. Sedan sjunker vi ner i soffan och klickar fram Blue Jasmine i iTunes filmutbud. Cate Blanchett är som gjord för rollen som fallen överklasslady med neurotisk blick och skakande händer. Ena stunden lyssnar vi till hundra nyanser av nervsammanbrott. I nästa överröstas hon av ett "dunk dunk dunk WÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH!!! Dunk dunk dunk WÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH!!!". Det är fredagskväll i Falköping och basen slår mot rutorna när traktens bilburna ungdom cruisar förbi.

En utbredd uppfattning om fester är att de inträffar när uppklädda människor dricker alkohol i grupp. Det är fel. En fest är vad som inträffar när ett kollektiv lyfter sig självt i våg efter våg av synkroniserad energi.

Om det räcker att du mumlar "ursäkta" för att kringvarande gäster ska klyva sig som Röda havet inför din promenad mot toaletten - då är det ingen fest. Om du kan ringa ett telefonsamtal utan att höja rösten är det kanske en trevlig kväll - men det är ingen fest. Och nej, det hjälper inte att häva ett glas rödvin till. Om arrangören inte vet vad som krävs är festen redan död, kremerad och strödd över diskbänken där tomglasen samlas.

Fester är som eld - de kräver bränsle, syre och hetta för att brinna. Närmare bestämt:

1) Tillräckligt många människor på tillräckligt liten yta. För att skapa en kollektiv puls som övertrumfar individernas blyghet krävs närhet. Svett, hud, andedräkt, tänder.

2) Mörker. En form av maskering som människor behöver för att våga ge sig hän.

3) Hög volym. Fester kräver rytmer som sliter tag i kroppar. Kroppar törs sällan slita tag i rytmer. Simple as that.

När ungdomar från trakten tränger in sig i bilar, maxar musiken och glider fram över Falköpings gator i fredagsmörkret gör de allt rätt. I våg efter våg av kollektiv energi vrålar de rakt ut: WÖÖÖÖÖÖÖÖH!!! Så låter deras fest.

Jag borde ha pausat Woody Allen, öppnat fönstret och ropat tillbaka: "Hallåå!! Ni vet väl att ni kan sälja er kunskap och erfarenhet för sinnessjuka pengar om ni förpackar den till en föreläsning för event- och nöjesbraschen!? Nog med Micael Bindefeld nu! Er tid är här!!".

torsdag 5 mars 2015

En plats med plats för liv

Vi går till Mösseberg för att titta på våren och utsikten. Där nere ligger staden, den flyter på ett böljande jordbrukshav. Vi pekar ut platserna vi kan: vårt hus och järnvägsstationen rakt fram, Osterian nere till höger, storhandeln med flaggstänger långt bort och så vindkraftverken som står på vakt vid horisonten. Himlen är stor och hög i vackert skiftande pasteller. Där hänger månen, rund och vit. Nu blir den omkörd av en segelflygare! Det är – romantiskt.

På campingen sitter människor i husvagnar och ser på TV. A tycker det är märkligt, men jag känner mig som hemma och vill genast berätta att jag har varit här på husvagnssemester. Jag kan ha varit nio eller tio år. Det var en solig långhelg och mina föräldrar var bjudna på återträff med en avvecklad MC-klubb. Bland barnen fanns två syskon i min egen ålder vars föräldrar körde motorcykel. De hade egna MC-hjälmar och fick åka i en sidovagn med inbyggd kassettradio. Ååååh! Tänk att få sitta så, alldeles inkapslad och lyssna på Ace of Base i hörlurar medan världen rusar emot en! Jag tyckte att det var otroligt tufft och kunde förmodligen inte dölja min avund särskilt väl.

Campinghelgen var snabbt överstökad men sidovagnen stannade kvar. Många gånger funderade jag på vad som var värst: att aldrig få åka sidovagn med Ace of Base – eller att växa ur sidovagnen och behöva acceptera att den sista åkturen var förbi? Att aldrig få sitta under ett sidovagnskapell och lyssna på regnet som smattrar i 70 km/h, eller att tvingas inse att sidovagnen var en parantes i tidens flämtande flykt mot dödens svarta hål? Att missa eller mista? Min relation till melankolin grundlades alldeles bestämt här, på Mösseberg.

Vi rundar den frusna badpölen och ser långskidåkarna som hukar i spåren och stretchar vid motionsstugan. Där inne sitter människor och fikar på ett föreningsgemytligt sätt. En hund skäller från ett elljusspår i närheten. Vid lekplatsen har ett sällskap samlats för att grilla korv i en praktisk cement-ring. En av dem säger Hej! och jag säger Hej!

På hemvägen djupnar mörkret och gör snöresterna självlysande. A får min ena vante för han fryser om händerna. Jag tänker att Mösseberg är en plats med plats för romantik, för melankoli, för motionärer, för barn, för djur och för brasor att samlas kring. Det är, precis som hela Falköping, en plats med plats för liv och det passar mig bra.

måndag 2 mars 2015

Kyssen från Svenskt Näringsliv

”Men hur hamnade du i Tidaholm?” frågar någon jag träffar på jobbet. ”Oj” säger jag för att vinna tid. Frågan är komplicerad, mångbottnad. Filosofisk om man så vill. Jag mumlar något halvhjärtat om en intressant annons och vackra omgivningar. Samtalet går vidare men frågan stannar kvar hos mig. Hur hamnade jag här, egentligen?

Att flytta är att orsaka en jordbävning. Sediment av saker och minnen rivs upp, tumlar omkring och måste sorteras på nytt. Plötsligt står jag där, bland badmintonracketar, sovsäckar och julgransfötter, och stryker dammet av ett inramat diplom från Svenskt Näringsliv. I maj 2002 vann jag en skrivartävling som gick ut på att jämföra erfarenheter från prao med tankar om yrkeslivet. Som jag minns det gav texten uttryck för en mycket allvarligt menad ambition att erövra den urbana medelklassens samtliga privilegier. Tankegången sammanfattades i ett koncist ”jag ser inget fel i att vilja ha allt”.

Vinsten tillkännagavs under dramatiska former då en representant från Svenskt Näringsliv och en annan från Västsvenska Handelskammaren stormade in i klassrummet under en pågående SO-lektion, tätt åtföljda av klassföreståndare och en alltiallo-reporter från lokaltidningen. Efter prisutdelningen (blommor, diplom och ett diskret vitt kuvert) skulle det firas med prinsesstårta och pärondryck "med ciderkaraktär". Jag blev stående vid katedern och konverserade Svenskt Näringsliv medan mina klasskamrater satt tysta i sina bänkar och petade i sig grädde och marsipan med små vassa plastskedar. Det var en obehaglig triumf.

Svenskt Näringsliv frågade osökt vad mina föräldrar arbetade med. Jag svarade uppriktigt att de var handläggare och lagerarbetare. Då frågade Svenskt Näringsliv om det var så att vi ”diskuterade mycket vid köksbordet där hemma”. Nej, inte direkt, sa jag och undrade vart de ville komma. Nåväl. Kapitalet hade kysst mig på pannan och önskat mig lycka till på min jakt efter Allt. 16 år gammal var jag rättmätig ägare till, i princip, hela världen. 

Tretton år senare bor jag i en hyresrätt i Falköping och arbetar med välfärden i Tidaholm. Om MUF hade rekryterat nya medlemmar på vår skola den där dagen är det mycket möjligt att jag hade hamnat någon helt annanstans.