fredag 31 juli 2015

Maten i Europa

Så blir det sommar och semester och vi står på stationen i Falköping med varsin rullande resväska, nöjda med att vi tar tåget via Nässjö, inte Göteborg, ut i Europa. För det känns ju så; Europa är där - vi är här, som är någon annanstans. När vi läser om murarna som byggs i Europa, fort Europa, Frontex och flyktingar som ska skickas tillbaka till var de nu kom ifrån, om allt hemskt som pågår, så är Europa inte här, utan på andra sidan Öresund, på kontinenten, söder om. I våra huvuden, åtminstone i mitt, är jag inte riktigt inblandad. 

Inbillar jag mig att jag är mer fri från ansvar för Europas utveckling än invånare i andra europeiska länder, säg de som råkar bo i Ungern, Rumänien, Danmark, Grekland eller Serbien? Ja. Så länge jag inte tänker efter.

När jag tänker efter inser jag att det är bullshit. Att jag, i likhet med varje människa i Europa, deltar i och bär ett ansvar för vårt gemensamma nu. För potentiella initiativ, faktiska initiativ och brist på initiativ. För potentiellt motstånd, faktiskt motstånd och brist på motstånd. 

Jag vet att jag omöjligen kan resa från Falköping till Europa - eftersom jag redan är där. Ändå tänker jag slentrianmässigt, om och om igen, att det är precis vad vi gör. I handen en påse, i påsen bredda smörgåsar, praktiska festisar och en klase bananer. Som om vi var rädda att maten inte skulle räcka åt alla, i Europa. Gör den det?