Född för gammal för att vara ung

På väg mot Paris stannar vi en natt i Hamburg och bor på Generator Hostel, en kedja med filialer i en rad europeiska storstäder. Bakom receptionisten hänger en skärm som loopar musiklagd extremsport; hopp med motorcross i ökenlandskap, volter med snowboards och surfbrädor. Längre in i lokalen finns en "chill out area" där unga män samlats kring – är det ett flipperspel eller biljardbord? På väggen ett anslag med texten "Rule number one is HAVE FUN!". Jag känner mig som 100 år.

Detta intensivt exponerade ungdomstema kommer inte som en överraskning. Första gången jag bodde på Generator var 2003, i London. Jag var 17 år och för ung för att delta i organiserade pubcrawls. Ändå kände jag mig redan för gammal, inte för barer och nattliv, men för att vara en sådan "ungdom" som Generator vänder sig till.

Nyckelordet i den ungdomsdiskurs som företaget har gjort till sitt varumärke är just fun. Gärna skrivet i versaler ("FUN") följt av flera utropstecken ("FUN!!!"). Enligt FUN!!!-diskursen bör unga människor vara glada och ägna sig åt bekymmersfri konsumtion, galna fester och intensivt umgänge med andra unga människor, gärna främlingar, på ett härligt spontant sätt. Vad som inte riktigt passar in är att vara allvarlig – politisk, ifrågasättande, intresserad av samhällsfrågor, intellektuellt nyfiken. Gärna ekonomiskt bortskämd, men inte filosofiskt missnöjd.

I drygt 15 år har jag hävdat att det kommer passa mig perfekt att vara 35 och äldre. Först då kommer min ålder att matcha min personlighet fullt ut. Äntligen blir det fullständigt legitimt att spara kvitton och kräva sin rätt som konsument. Vara allvarligt bekymrad över världens tillstånd och noga studera brandutgångarna på hotell där första regeln inte är att ha kul, utan att hänga upp handdukarna så att de inte tvättas i onödan. Jag har nyss fyllt 29. I can't wait.

När konsten får sista ordet

Vi tar tåget till Paris, går till Centre Pompidou och ser en utställning med Mona Hatoum. I ett rum ligger klumpar av rött glas i burar av armeringsjärn. Det kan vara organ eller värkande hjärtan som vill pressa sig igenom våldsamma barriärer eller känslor som gömts undan men sipprar ut. Verket är typiskt för utställningen där en lång rad installationer tecknar in-your-face-budskap om våld, makt, gränser och skörhet. Det är vackert, starkt och förmedlat med en felfri finish och smartness som pekar mot reklam och industriell rationalitet.

I ett annat rum ligger tusentals glaspärlor utplacerade som en världskarta på golvet. En man i bekväma chinos och sandaler går obekymrat förbi den diskreta avspärrningen och får öar i Karibien att rulla ut i Atlanten. En vakt ropar och gestikulerar: Monsieur! Monsieur! Mannen ser sig förvirrat omkring och tassar sedan skamset ut ur världshavet.

I katalogen läser jag att verket handlar om politisk instabilitet. Det skisserar gränser mellan hav och land som vi är vana att se dem, men ligger inte fast och kan när som helst glida iväg. Museets besökare kommer därför, avsiktligt eller av misstag, att påverka världen när de passerar genom den/utställningen. Vakten sitter där hon sitter. Vakar över rummets gränser som vakter gör, och avkräver oss disciplin och självkontroll. Men Mona Hatoum får sista ordet.

Vi blir kvar länge. Försjunker i verkens metaforer och hänvisningar framåt och bakåt i tiden; mot allt vi ärvt av hjärtlös ingenjörskonst och kustlinjer som glöder i neon medan glaciärer smälter. Efteråt köper vi vykort för att minnas och svär över det ohederliga priset på en kopp kaffe, på Centre Pompidou i Paris.

Tankar om omtanke och kommunikation

Arazo Arif skriver i Feministiskt Perspektiv (150804) att hon undrar vad som är den tvåsamma relationens mening och funktion - "Om den hindrar dig från att känna dig trygg och älskad för hela den människa du är, med alla dina behov som förändras över tid". Här är mitt svar.

Den tvåsamma relationens mening och funktion är inte att förse en individ med alla känslor hen någonsin kan ha behov av - för detta kan det krävas många relationer, samtidigt. Meningen är att vara tillsammans och få möjlighet att bry sig om en annan människa som också bryr sig om en själv. Meningen är att få och ge omsorg.

En kärleksrelation mellan två personer måste inte bli en tvångströja och den måste inte innebära outtalade krav och anklagelser. Den kan innebära kommunikation med vilja att förstå, växande självinsikt och omtanke om den andra. Det är möjligt att prata om hur en vill ha det, till exempel om hur ofta och på vilka sätt en vill umgås tillsammans, med andra eller gemensamt med många andra människor. Det går att komma överens om hur olika behov, intressen och önskemål ska tas om hand - och ändra sig om det inte fungerar. Det krävs ömsesidig respekt och insikt om att det som är befriande för mig kan vara begränsande för den andra - och förmåga att hantera detta med omtanke om varandra.

Det finns inte heller något som säger att en relation som inte är tvåsam - eller en tvåsamhet som inte inkluderar sex - är mer eller mindre "ofri" än en "sexuell tvåsamhet". En vänskapsrelation, syskonrelation eller barn-förälder-relation kan vara nog så förtryckande, våldsam och full av orimliga krav på lojalitet, lydnad och självförnekelse.

En kultur som ställer särskilda förväntningar eller villkor på sexuella tvåsamhetsrelationer medför att det krävs mycket kommunikation och lyhördhet för att se varandra, bortom de förväntningar vi "lär oss" att ha på en kärlekspartner. Men. Det är inte formen för relationen som avgör hur vi mår, det är innehållet och på vilka sätt vi visar omsorg för oss själva och varandra.

Arbetet i Aachen

Den tyska staden Aachen ligger i mellersta Tyskland nära gränsen mot Holland. Hit kommer vi med direkttåg från Paris. Promenerar, besöker museer, domkyrkan, stadsparken. Vädret växlar mellan solsken med kvav värme och snålblåst med vertikalt finmaskigt regn. Vi försöker vara stoiska och hålla fast vid våra planer. Gå ner på stan trots att vi hellre vill ligga kvar på sängen med varsin bok och en påse tortillachips. På kvällarna kan vi inte låta bli att räkna upp vad vi gjort under dagen och  ge oss själva ett värderande omdöme. "Bra jobbat idag!" eller nått i den stilen.

Vi äter middag och tar en öl. Vad sen? Affärerna har stängt. Gatorna ligger öde. Någonstans spelas levande musik för en glad publik. Det låter som ölsejdlar, grovhuggen inredning och 50 plus. Ljuden studsar mellan de höga stenhusen i gränderna. En stund letar vi efter en möjlig fortsättning på kvällen - det är inte ens mörkt ännu, och regnet lättar säkert snart - men vill inte ha mer alkohol, glass eller kaffe och hittar ingen anledning att inte gå hem. Det är ett misslyckande, så känns det, och en röst i mitt huvud säger: åkte ni hela vägen hit för att sova bort sommarnatten?! 

Det är en anklagande rastlös röst som vill och orkar allt. Vem tillhör den? Förmodligen flera. Det är ekot från visselpipor och stämpelklockor. Arvet från generationer av duktiga mänskor som huggit i oavsett. Den tomma ångesten i konsumenten som ålagts att leva livet till 150 procent. 

Om och om igen måste jag påminna mig om att det är vi som bestämmer, att vi gör som vi vill. Om och om igen omvandlar jag resan, ja hela min tillvaro, till ett arbete. Jag planerar, utför, avbryter, återupptar och värderar min insats kontinuerligt. Känner mig nyttig eller onyttig, beroende på. Arbetar genom mig Europa som om arbete var den enda form av existens jag var förmögen till, semester ett okänt fenomen. Det är en deprimerande tanke.

Hur vi (försökte) åka tåg som om det fanns en morgondag

Vi ville alltså åka tåg genom Europa. Inte därför att det går fort (det gör det inte) eller är billigt (hahaha), utan därför att vi ville se landskapet och avstå flyget. Med interrailkort, platsreservationer och kompletterande biljetter, till Köpenhamn, Hamburg, Köln, Paris, Aachen och tillbaka.

Eftersom SJ inte längre säljer utlandsbiljetter får vi boka våra resor på annat sätt. På Deutsche Bahns webbsida hittar vi information om linjer och avgångar i Tyskland och Frankrike, men här görs inga platsreservationer för interrailkort. Det får vi istället ordna, per mail och telefon, genom det svenska bolaget Tågbokningen. När biljetterna kommer på posten är de prydligt förpackade i etuier från SJ och dessutom märkta med SJ:s logotype. Logiskt, eller hur?

På sträckan Köpenhamn-Hamburg har tågen tillfälligt ersatts med buss. Enligt vår bokning körs linjen av Swebus som upphandlat våra platser av Eurolines. I det kvalmiga byggdammet bakom Köpenhamns centralstation släpar vi vår packning fram och tillbaka bland långfärdsbussarna. Inget Swebus, inget Eurolines och verkligen ingen linje som matchar numret i våra papper. Till slut hittar vi en buss med rätt avgångstid. I framrutan en handskriven lapp med en lång rad destinationer, längst ner: Hamburg. Chauffören, som kör för ett obskyrt bolag vi aldrig hört talas om, tittar länge på våra SJ-biljetter.

Ja, vi kommer fram. Vi kommer till och med hem - och kanske borde vi nöja oss med det. Men. Med tanke på EU-ländernas påstådda vilja till integration, harmonisering och rörlighet är det inget litet misslyckande att det är så infernaliskt komplicerat att åka tåg genom Europa. Samtidigt tillåts flygtrafiken gå på som om det fanns en morgondag utan klimatförändringar. Fail. Big time.