Så blir det sommar och
semester och vi står på stationen i Falköping med varsin rullande
resväska, nöjda med att vi tar tåget via Nässjö, inte Göteborg, ut i
Europa. För det känns ju så; Europa är där - vi är här, som är någon
annanstans. När vi läser om murarna som byggs i Europa, fort Europa,
Frontex och flyktingar som ska skickas tillbaka till var de nu kom
ifrån, om allt hemskt som pågår, så är Europa inte här, utan på andra
sidan Öresund, på kontinenten, söder om. I våra huvuden, åtminstone i
mitt, är jag inte riktigt inblandad.
Inbillar
jag mig att jag är mer fri från ansvar för Europas utveckling än
invånare i andra europeiska länder, säg de som råkar bo i Ungern,
Rumänien, Danmark, Grekland eller Serbien? Ja. Så länge jag inte tänker
efter.
När jag tänker efter inser jag att det
är bullshit. Att jag, i likhet med varje människa i Europa, deltar i och
bär ett ansvar för vårt gemensamma nu. För potentiella initiativ,
faktiska initiativ och brist på initiativ. För potentiellt motstånd,
faktiskt motstånd och brist på motstånd.
Jag
vet att jag omöjligen kan resa från Falköping till Europa - eftersom jag
redan är där. Ändå tänker jag slentrianmässigt, om och om igen, att det
är precis vad vi gör. I handen en påse, i påsen bredda smörgåsar,
praktiska festisar och en klase bananer. Som om vi var rädda att maten
inte skulle räcka åt alla, i Europa. Gör den det?