måndag 9 november 2015

Den som törs

Vi har slagit oss ner i matsalen och fått in ett glas vin. Vid bordet bredvid ett omaka par. Hon kan vara  bibliotekarie, han mellanchef i tillverkningsindustrin. I övrigt tomt. De talar med dämpade röster. Vi också. Självmedvetet raka i ryggen. Besticken klirrar.


Ett nytt sällskap gör entré. Fyra personer. Först går en kvinna med grå page och klarröda glasögonbågar. Med hög och klar röst säger hon, medan hon kryssar fram mellan borden: hej alla människor!

Vad får hon till svar? Ett mummel, ett humm, en nick. Vaga ljud och lyfta ögonbryn från människor som gått in för att ignorera varandra, diskret men bestämt.

Fler middagsgäster anländer. Ljudnivån stiger. Mina axlar sjunker ner. Äntligen kan man prata obehindrat. 
Nu kommer kocken ut. Hej kocken! Det är kvinnan i glasögon som vill berömma maten, potatis- och mozzarellaterrinen som var särskilt fin. Kocken ser glad ut. Till och med stolt? Det omaka paret vill också ge beröm, därefter det äldre paret längst in i hörnet. Tack tack säger kocken och bockar med händerna bakom ryggen. Tack tack, till höger och vänster när han går genom matsalen. 



Hej alla människor! Vem vill inte vara sådan? Den som törs uppmärksamma andras närvaro och annonsera sin egen.


Hej alla människor.
Så enkelt.

Så svårt.


lördag 7 november 2015

Komplicerade sopor


Står i badrummet med ena foten på toalocket och den andra på våtmattan. Redo, med rakskum "för kvinnor" (dont't get me started) och rakhyvel för engångsbruk (ja, även jag). Trycker in den lilla fjongen på munstycket och drar en elegant linje längs med vaden. Förväntar mig en blå sträng av kemisk gegga. Får ett sprutt och ett pys. Löddret, som följt mig genom livet sedan 1999, är slut.


Under diskbänken har vi en särskild påse för Komplicerade Sopor. Här hamnar de (alldeles för många) förpackningar och prylar som sopstationen vid fotbollsplanen inte rår på. Raklöddret för kvinnor – en metalltub med drivgas och kemikalier toppat med ett fastgjutet munstycke av plast – blir både vidunder och praktexemplar i denna samling av dåliga samveten.

Blir sedan stående i köket. Glömmer hårväxten och rakhyveln och den nära förestående weekendresan med offentligt bastubad. Tänker på komplicerade sopor. Som rasslande skräppåse och som metafor. Känner tacksamhet för den kommunala återvinningscentralen som tar emot och, åtminstone i symbolisk mening, tar över ansvaret för de giftiga konsekvenserna av min livsföring. De andra, verkligt komplicerade restprodukterna av ett levt liv, det känslomässigt radioaktiva, är desto svårare att bli av med och låter sig inte lämpas över på någon annan. Möjligen kan det spridas ut till fler men inte samlas ihop och lämnas bort.

De riktigt komplicerade soporna måste vi själva bryta ner. Vara våra egna komposter. Överfulla av uttjänt kärnbränsle och självlysande i trehundratusen år.

onsdag 12 augusti 2015

Född för gammal för att vara ung

På väg mot Paris stannar vi en natt i Hamburg och bor på Generator Hostel, en kedja med filialer i en rad europeiska storstäder. Bakom receptionisten hänger en skärm som loopar musiklagd extremsport; hopp med motorcross i ökenlandskap, volter med snowboards och surfbrädor. Längre in i lokalen finns en "chill out area" där unga män samlats kring är det ett flipperspel eller biljardbord? På väggen ett anslag med texten "Rule number one is HAVE FUN!". Jag känner mig som 100 år.

Detta intensivt exponerade ungdomstema kommer inte som en överraskning. Första gången jag bodde på Generator var 2003, i London. Jag var 17 år och för ung för att delta i organiserade pubcrawls. Ändå kände jag mig redan för gammal, inte för barer och nattliv, men för att vara en sådan "ungdom" som Generator vänder sig till.

Nyckelordet i den ungdomsdiskurs som företaget har gjort till sitt varumärke är just fun. Gärna skrivet i versaler ("FUN") följt av flera utropstecken ("FUN!!!"). Enligt FUN!!!-diskursen bör unga människor vara glada och ägna sig åt bekymmersfri konsumtion, galna fester och intensivt umgänge med andra unga människor, gärna främlingar, på ett härligt spontant sätt. Vad som inte riktigt passar in är att vara allvarlig politisk, ifrågasättande, intresserad av samhällsfrågor, intellektuellt nyfiken. Gärna ekonomiskt bortskämd, men inte filosofiskt missnöjd.

I drygt 15 år har jag hävdat att det kommer passa mig perfekt att vara 35 och äldre. Först då kommer min ålder att matcha min personlighet fullt ut. Äntligen blir det fullständigt legitimt att spara kvitton och kräva sin rätt som konsument. Vara allvarligt bekymrad över världens tillstånd och noga studera brandutgångarna på hotell där första regeln inte är att ha kul, utan att hänga upp handdukarna så att de inte tvättas i onödan. Jag har nyss fyllt 29. I can't wait.

lördag 8 augusti 2015

När konsten får sista ordet

Vi tar tåget till Paris, går till Centre Pompidou och ser en utställning med Mona Hatoum. I ett rum ligger klumpar av rött glas i burar av armeringsjärn. Det kan vara organ eller värkande hjärtan som vill pressa sig igenom våldsamma barriärer eller känslor som gömts undan men sipprar ut. Verket är typiskt för utställningen där en lång rad installationer tecknar in-your-face-budskap om våld, makt, gränser och skörhet. Det är vackert, starkt och förmedlat med en felfri finish och smartness som pekar mot reklam och industriell rationalitet.

I ett annat rum ligger tusentals glaspärlor utplacerade som en världskarta på golvet. En man i bekväma chinos och sandaler går obekymrat förbi den diskreta avspärrningen och får öar i Karibien att rulla ut i Atlanten. En vakt ropar och gestikulerar: Monsieur! Monsieur! Mannen ser sig förvirrat omkring och tassar sedan skamset ut ur världshavet.

I katalogen läser jag att verket handlar om politisk instabilitet. Det skisserar gränser mellan hav och land som vi är vana att se dem, men ligger inte fast och kan när som helst glida iväg. Museets besökare kommer därför, avsiktligt eller av misstag, att påverka världen när de passerar genom den/utställningen. Vakten sitter där hon sitter. Vakar över rummets gränser som vakter gör, och avkräver oss disciplin och självkontroll. Men Mona Hatoum får sista ordet.

Vi blir kvar länge. Försjunker i verkens metaforer och hänvisningar framåt och bakåt i tiden; mot allt vi ärvt av hjärtlös ingenjörskonst och kustlinjer som glöder i neon medan glaciärer smälter. Efteråt köper vi vykort för att minnas och svär över det ohederliga priset på en kopp kaffe, på Centre Pompidou i Paris.

torsdag 6 augusti 2015

Tankar om omtanke och kommunikation

Arazo Arif skriver i Feministiskt Perspektiv (150804) att hon undrar vad som är den tvåsamma relationens mening och funktion - "Om den hindrar dig från att känna dig trygg och älskad för hela den människa du är, med alla dina behov som förändras över tid". Här är mitt svar.

Den tvåsamma relationens mening och funktion är inte att förse en individ med alla känslor hen någonsin kan ha behov av - för detta kan det krävas många relationer, samtidigt. Meningen är att vara tillsammans och få möjlighet att bry sig om en annan människa som också bryr sig om en själv. Meningen är att få och ge omsorg.

En kärleksrelation mellan två personer måste inte bli en tvångströja och den måste inte innebära outtalade krav och anklagelser. Den kan innebära kommunikation med vilja att förstå, växande självinsikt och omtanke om den andra. Det är möjligt att prata om hur en vill ha det, till exempel om hur ofta och på vilka sätt en vill umgås tillsammans, med andra eller gemensamt med många andra människor. Det går att komma överens om hur olika behov, intressen och önskemål ska tas om hand - och ändra sig om det inte fungerar. Det krävs ömsesidig respekt och insikt om att det som är befriande för mig kan vara begränsande för den andra - och förmåga att hantera detta med omtanke om varandra.

Det finns inte heller något som säger att en relation som inte är tvåsam - eller en tvåsamhet som inte inkluderar sex - är mer eller mindre "ofri" än en "sexuell tvåsamhet". En vänskapsrelation, syskonrelation eller barn-förälder-relation kan vara nog så förtryckande, våldsam och full av orimliga krav på lojalitet, lydnad och självförnekelse.

En kultur som ställer särskilda förväntningar eller villkor på sexuella tvåsamhetsrelationer medför att det krävs mycket kommunikation och lyhördhet för att se varandra, bortom de förväntningar vi "lär oss" att ha på en kärlekspartner. Men. Det är inte formen för relationen som avgör hur vi mår, det är innehållet och på vilka sätt vi visar omsorg för oss själva och varandra.

onsdag 5 augusti 2015

Arbetet i Aachen

Den tyska staden Aachen ligger i mellersta Tyskland nära gränsen mot Holland. Hit kommer vi med direkttåg från Paris. Promenerar, besöker museer, domkyrkan, stadsparken. Vädret växlar mellan solsken med kvav värme och snålblåst med vertikalt finmaskigt regn. Vi försöker vara stoiska och hålla fast vid våra planer. Gå ner på stan trots att vi hellre vill ligga kvar på sängen med varsin bok och en påse tortillachips. På kvällarna kan vi inte låta bli att räkna upp vad vi gjort under dagen och  ge oss själva ett värderande omdöme. "Bra jobbat idag!" eller nått i den stilen.

Vi äter middag och tar en öl. Vad sen? Affärerna har stängt. Gatorna ligger öde. Någonstans spelas levande musik för en glad publik. Det låter som ölsejdlar, grovhuggen inredning och 50 plus. Ljuden studsar mellan de höga stenhusen i gränderna. En stund letar vi efter en möjlig fortsättning på kvällen - det är inte ens mörkt ännu, och regnet lättar säkert snart - men vill inte ha mer alkohol, glass eller kaffe och hittar ingen anledning att inte gå hem. Det är ett misslyckande, så känns det, och en röst i mitt huvud säger: åkte ni hela vägen hit för att sova bort sommarnatten?! 

Det är en anklagande rastlös röst som vill och orkar allt. Vem tillhör den? Förmodligen flera. Det är ekot från visselpipor och stämpelklockor. Arvet från generationer av duktiga mänskor som huggit i oavsett. Den tomma ångesten i konsumenten som ålagts att leva livet till 150 procent. 

Om och om igen måste jag påminna mig om att det är vi som bestämmer, att vi gör som vi vill. Om och om igen omvandlar jag resan, ja hela min tillvaro, till ett arbete. Jag planerar, utför, avbryter, återupptar och värderar min insats kontinuerligt. Känner mig nyttig eller onyttig, beroende på. Arbetar genom mig Europa som om arbete var den enda form av existens jag var förmögen till, semester ett okänt fenomen. Det är en deprimerande tanke.

lördag 1 augusti 2015

Hur vi (försökte) åka tåg som om det fanns en morgondag

Vi ville alltså åka tåg genom Europa. Inte därför att det går fort (det gör det inte) eller är billigt (hahaha), utan därför att vi ville se landskapet och avstå flyget. Med interrailkort, platsreservationer och kompletterande biljetter, till Köpenhamn, Hamburg, Köln, Paris, Aachen och tillbaka.

Eftersom SJ inte längre säljer utlandsbiljetter får vi boka våra resor på annat sätt. På Deutsche Bahns webbsida hittar vi information om linjer och avgångar i Tyskland och Frankrike, men här görs inga platsreservationer för interrailkort. Det får vi istället ordna, per mail och telefon, genom det svenska bolaget Tågbokningen. När biljetterna kommer på posten är de prydligt förpackade i etuier från SJ och dessutom märkta med SJ:s logotype. Logiskt, eller hur?

På sträckan Köpenhamn-Hamburg har tågen tillfälligt ersatts med buss. Enligt vår bokning körs linjen av Swebus som upphandlat våra platser av Eurolines. I det kvalmiga byggdammet bakom Köpenhamns centralstation släpar vi vår packning fram och tillbaka bland långfärdsbussarna. Inget Swebus, inget Eurolines och verkligen ingen linje som matchar numret i våra papper. Till slut hittar vi en buss med rätt avgångstid. I framrutan en handskriven lapp med en lång rad destinationer, längst ner: Hamburg. Chauffören, som kör för ett obskyrt bolag vi aldrig hört talas om, tittar länge på våra SJ-biljetter.

Ja, vi kommer fram. Vi kommer till och med hem - och kanske borde vi nöja oss med det. Men. Med tanke på EU-ländernas påstådda vilja till integration, harmonisering och rörlighet är det inget litet misslyckande att det är så infernaliskt komplicerat att åka tåg genom Europa. Samtidigt tillåts flygtrafiken gå på som om det fanns en morgondag utan klimatförändringar. Fail. Big time.

fredag 31 juli 2015

Maten i Europa

Så blir det sommar och semester och vi står på stationen i Falköping med varsin rullande resväska, nöjda med att vi tar tåget via Nässjö, inte Göteborg, ut i Europa. För det känns ju så; Europa är där - vi är här, som är någon annanstans. När vi läser om murarna som byggs i Europa, fort Europa, Frontex och flyktingar som ska skickas tillbaka till var de nu kom ifrån, om allt hemskt som pågår, så är Europa inte här, utan på andra sidan Öresund, på kontinenten, söder om. I våra huvuden, åtminstone i mitt, är jag inte riktigt inblandad. 

Inbillar jag mig att jag är mer fri från ansvar för Europas utveckling än invånare i andra europeiska länder, säg de som råkar bo i Ungern, Rumänien, Danmark, Grekland eller Serbien? Ja. Så länge jag inte tänker efter.

När jag tänker efter inser jag att det är bullshit. Att jag, i likhet med varje människa i Europa, deltar i och bär ett ansvar för vårt gemensamma nu. För potentiella initiativ, faktiska initiativ och brist på initiativ. För potentiellt motstånd, faktiskt motstånd och brist på motstånd. 

Jag vet att jag omöjligen kan resa från Falköping till Europa - eftersom jag redan är där. Ändå tänker jag slentrianmässigt, om och om igen, att det är precis vad vi gör. I handen en påse, i påsen bredda smörgåsar, praktiska festisar och en klase bananer. Som om vi var rädda att maten inte skulle räcka åt alla, i Europa. Gör den det?

torsdag 30 april 2015

Svt, GP, SvD, GT, Expressen, SLA, Fokus och Faktum kan ha rätt!

Det regnar i Falköping och den väntande rishögen på Mösseberg blir blöt. Om detta borde jag skriva: kvällens valborgsfirande med körsång, fackeltåg, brasa och fyrverkerier. Om våren som kommer med tjutande visselpipor och rop från fotbollsplanen nära Trinnöjegatan. Om den trevliga tulpanplanteringen vid Ranten. Om det nya kaféet som serverar Lejonet & Björnen på Centralstationen.

Men.
Om detta har jag ingenting att säga.
Just nu tänker jag bara på er.

Eller rättare sagt, på mina följare på Twitter. En tapper och spretig skara av skaraborgare, politiker och personer som jobbar med politik, statliga tjänstemän, journalister och redaktionella medier – just nu från Svt, GP, SvD, GT, Expressen, SLA, Fokus, Faktum och Vårt Göteborg. Hej! Er passiva uppmärksamhet smickrar mig oerhört och kondenserar min prestationskramp till några droppar i ett provrör som hotar att ödelägga hela projektet.

Att invånare och lokaltidningar vill läsa om vad som händer på Falbygden förstår jag helt och hållet (därav den något krystade Falköpingsanknutna inledningen). Att nationella eller storstadsbaserade medier hakar på har jag svårare att förstå. Men jag har mina teorier.

Förmodligen har de tråkigt på jobbet och längtar till landet men har fått nog av Underbara Claras vintageklänningar och husmoderliga slash entreprenöriella bakande och odlande. Kanske trålar de efter stoff till skrivbordsartiklar som kan sätta plåster på såren efter den utarmade landsbygdsbevakning? Eller också följer de konton hit och dit utan urskiljning för att inte missa en fest någonstans.

Rent hypotetiskt kan det också vara så att de scoutar efter glada amatörskribenter som med lite hjälp snabbt kan nå 100 000 läsare om dagen i en målgrupp så nischad att inte ens Per Schlingman visste att den fanns. Dammsuger internet efter potentiella feelgooodkolumnister som vränger sig ut och in för att leverera något som stryker medhårs och skänker en känsla av okomplicerad värme för mänskligheten. Eventuellt tror de att de hittat något att hålla ögonen på. Kanske har de rätt.

måndag 27 april 2015

Tystnaden och floden

Ibland får jag höra att jag är en intensiv person. Det stämmer. Periodvis – under en kväll, en vecka eller tre månader – kan jag gripas av en våldsam vilja att kommunicera, få saker sagda och skrivna. Jag avbryter, höjer rösten, gestikulerar och kräver mer uppmärksamhet än jag ger tillbaka. Har roligt. Slutar uppfatta subtila signaler och kliver över människors gränser utan att förstå det.

Förr eller senare tar det slut – plötsligt ekar huvudet tomt och jag har inget mer att säga. Absolut ingenting. Dessutom har jag redan sagt tillräckligt och alldeles för mycket. Dragit på mig läsare, följare och förväntningar som jag omöjligen kan överträffa. Varit högljudd och tröttsam. Så jag tystnar.

Ibland leder tystnaden till en omedelbar lust att glömmas bort. Riv och bränn! Bensin bensin bensin! Allt blir genomblött och lättantändligt: fåfängt självupptagna texter, tramsiga försök att förklara komplexa sammanhang, skämt som skavt mer än de värmt. Om det finns en delete-knapp trycker jag på den. Googlar: radera retweetade tweets? Kastar allt över bord och grämer mig över att jag inte kan sudda i människors egna minnen.

Först när dammet lagt sig märker jag hur tråkigt jag har. Och hur tråkig jag är! Säger bara tråkiga saker. Tänker bara tråkiga tankar. Har en tråkig ton, tråkig uppsyn och absolut ingenting att bidra med i ett samtal. Ingenting som uppstår i mig är tillräckligt intressant för att skrivas ner, så jag låter bli. Om jag ändå försöker blir resultatet forcerat, fånigt, poserande, banalt eller högtravande. Löjligt.

Jag befinner mig i ebb.
Lång ebb.
Flera veckor utan vatten och alla båtar ligger på sidan och väntar.

Sedan läser jag en tidning. Eller ser en ny reklamkampanj. Och där står något dumt. Men hallå! Hur kan man trycka sånt här? Hur kan man skriva så här?! Varför ACCEPTERAR vi det här?! Månen har gått sitt varv. Floden rinner tillbaka. Här är vi nu.

Jag läser Tobias Holmgrens intervju med Sandra Beijer i Göteborgs-Posten (150426). Sandra är 30 år, framgångsrik skribent, bloggare och debuterande författare. Och Tobias frågar: "Är det läskigt att ha så mycket makt som du ändå har på bloggen?".

Oh no you didn’t.

Om denna fråga, och det faktum att en manlig journalist på fullt allvar ställer den till en vuxen kvinnlig författare och skribent, har jag inte en åsikt utan tjugo, minst. Samtidigt. Och jag måste kommunicera dem till någon nu, genast. Stackars A får mycket svårt att läsa klart artikeln om EUs tiopunktsprogram. Flod. Mycket flod. Högt vatten och strida strömmar. Ett tag. Oklart hur länge.

lördag 21 mars 2015

Sommarpratet inom räckhåll

En kväll berättar A att han blivit erbjuden att göra ett eget sommarprat och jag bara (!!!). Det är visserligen inte P1 som frågar utan stadens egen lokalradiokanal – men ändå! 60 minuter egen radiotid på Radio Falköping är en ära i sig och ett utrymme så gott som något.

Jag upptäckte Sommarpratarna i P1 så sent som 2005. Under flera år lyssnade jag kategoriskt på alla – alla – som pratade, även de mest okarismatiska företagsledarna. Ganska snart kunde jag urskilja återkommande ämnesval, upplägg och berättartekniker. Ett år skulle alla prata om plågsamma sjukdomsförlopp med ett allvarligt menat carpe diem-budskap på slutet. Ett annat år dominerande temat Jag och min far – sprängfyllt av sentimentala anekdoter och så det obligatoriska ”Tack pappa”.

Ett upplägg som återkommer år efter år är Den gripande uppväxtskildringen. Kronologiska eländesskildringar i första person singularis som inleds in medias res med repliker som gestaltar ett trauma och avslutas med orden ”Nu ska jag gå ut i solen och…”. Den här typen av program är ofta starkt berörande men relativt förutsägbara till form och innehåll.

De absolut vanligaste uppläggen är Småputtriga anekdoter och allehanda synpunkter utan inbördes sammanhang och Jag och mitt CV. I den senare kategorin hamnar finansmän som ingående beskriver hur de avancerat från sitt första jobb som springpojke (alltid springpojke) och idrottare som med sövande monoton röst radar upp personliga rekord och världscupsegrar som ”kändes helt fantastiskt!”. Efteråt stirrar jag ut i intet och undrar vad jag ska göra med all information. Frågan är om det är sommarpratarna eller producenterna som inte förmår bättre?

Och så har vi de fantastiska programmen. Vi har Olof Wretling. Författare som kan berätta och berättare som kan skriva. De som får en att lyssna koncentrerat i 90 minuter, sucka av lycka och överväga att anmäla sig till en skrivkurs på distans.

Jag frågar A om han tror att Radio Falköping kan ha behov av fler sommarpratare? Det tror han.

måndag 16 mars 2015

"Älskling jag fotograferade ett kulturarv" eller "Söndagsutflykter vi minns"

En kär vän kommer på besök. Det är söndag, vår i luften och perfekt väder för en utflykt med fika. Vi tar med systemkameran, den tunga, klumpiga med nya objektivet. Det medför vissa förväntningar; från och med nu söker vi med blicken efter tillfällen värda att minnas.

Vi kör till Åsle Tå, ett "upplevelsemuseum” som stoltserar med ”Sveriges största samling backstugor”. Museet grundades av en hembygdsförening redan 1923, vilket enligt A gör platsen till ett meta-kulturarv. Ett museum-i-museet som hjälper oss att minnas både fattiga människors boendemiljöer och den nationalromantiska hembygdsrörelsen.

Hemsidan utlovar söndagsöppet men väl på plats finns inte en själ. Stugor, gårdsbutik och restaurang – allt är släckt och låst. Vi går ett varv och knäpper några bilder på torp och svinstior. Tröttnar och far vidare till Ålleberg där det ska finnas ett café med fin utsikt mot staden. Så snart vi parkerat ser vi hur ett annat sällskap stryker kring byggnaden som utsvultna katter och förstår – det är stängt. Så vi nöjer oss med att titta på lapptäcket av hagar och åkermark som försvinner bort i fjärran och kisar mot kameran med solen i ögonen. Jag försöker säga något djupsinnigt om ”allt arbete människor lagt ner för att kunna bruka jorden” men övertygar ingen. Det blåser kallt. Öronen fryser. Vi vill ha kaffe.

Att åka hem och fika vore ett nederlag, så vi synar alternativen och konstaterar att de är förskräckande få på en söndag i trakterna kring Falköping. Till slut hamnar vi på Rasta med bryggkaffe och wienerbröd. Ingen fotograferar. Vi har sedan länge ställt in skärpan på det pittoreska, insmickrande, imponerande och spektakulära. Lärt oss att zooma in platser som hembygdsföreningar och turistbyråer har ringat in och skänkt ett värde. Att vår tids vägkrogar är arvtagare till äldre tiders gästgiverier och värdshus, 1900-talets järnvägshotell och amerikansk motellkultur, kanske till och med platser där bilismen skapat viss integration mellan samhällsklasserna, är inget vi reflekterar över.

Om trettio år ska vi bläddra bland bilderna från vår första vår i Falköping och se att vi besökte för-demokratiska Åsle Tå och forntidens Ålleberg. Av fikan på Rasta finns inte ett spår. Minns vi ens att Rasta fanns? Vid den här tiden är vägkrogen sedan länge jämnad med marken och ersatt av en fabrik som utvinner flygbränsle ur kogödsel. Först år 2080 gräver arkeologer fram ett flertal spännande bensintankar på platsen och tack vare öronmärkta forskningsmedel och en stark folkrörelse för bevarandet av lämningar från den oljeberoende epoken upprättas en replika av den ursprungliga restaurangen med egen souvenirshop och luftkonditionerad matsal. När ortsbor kommer dit på söndagsutflykt har de sina bästa kameror med sig.

torsdag 12 mars 2015

Att köra buss på Falbygden är som att springa upp för en sommaräng

Imorse sprang jag till bussen igen. När jag kommer fram, en minut före avgångstid, plirar busschauffören med ögonen och säger "vad GÖR du (nu igen)?". "Jag skyndar mig (nu igen)" flåsar jag och känner hur svetten pärlar sig runt halsen. Då suckar han och skakar demonstrativt på huvudet som om jag borde lära mig att busschaufförerna på Falbygden inte gasar ifrån springande morgonpendlare. I gengäld får han mitt soligaste leende.

Min erfarenhet av att åka buss är lång, ingående och koncentrerad till göteborgstrakten. Här går det vilt till ibland, särskilt i centrum. Jag har sett backspeglar flyga när bilar tränger sig i bussens svängradie. Jag har hört bakrutor krossas till finmaskiga spindelnät då busschaufförer backar för långt och för snabbt. Jag har åkt dragspelsbuss som tar kurvan för snävt runt gatskyltar och blir kvar där, som en av Uri Gellers böjda skedar.

En enda Uri-Geller-buss i Brunnsparken räcker för att släcka ner spårvagnstrafiken under flera timmar. Plötsligt ska stadens alla spårvagnsresenärer byta till buss. Samtidigt. Folk vill bara komma hem med sina matkassar och arbetsmiljörelaterade stressymptom. Ingen orkar vänta, alla vill klämma in sig. Unga och gamla, barnvagnar och permobiler, hundar och djembetrummor. Trängs och kläms och ramlar och knuffas fram och tillbaka varje gång bussen bromsar eller gasar. Och där flög en backspegel till.

Nämnde jag spyorna i nattrafiken? Jag har sett alla varianter. Spyor som dreglar fram i mungipan. Spyor som sprutar rakt ut. Spyor som hänger i långa trådar från hakan och ner på magen. Spyor som hulkas ner i bruna McDonaldspåsar. Tricket att gå av, kräkas i en buske och vänta på nästa buss har fortfarande inte förankrats hos göteborgarna.

Så vart vill jag komma? Till nattklubbarnas öppettider eller privatbilismens fördelar? Inte alls. Det här är inget mer än en stilla uppmuntran till Göteborgs alla stackars busschaufförer: Byt jobb! Flytta till Falbygden! Här är spyorna färre, ljudnivån lägre, trängseln sällsynt och trafikhetsen obefintlig. Här når himlen hela vägen ner till horisonten. Här har ni tid att vänta in en springande resenär. I gengäld får ni uppriktiga leenden och innerlig tacksamhet. Nästa tur dröjer en timma.

tisdag 10 mars 2015

Vad vrålande ungdomar i Falköping vet


Jag tänder ljus, A poppar popcorn. Sedan sjunker vi ner i soffan och klickar fram Blue Jasmine i iTunes filmutbud. Cate Blanchett är som gjord för rollen som fallen överklasslady med neurotisk blick och skakande händer. Ena stunden lyssnar vi till hundra nyanser av nervsammanbrott. I nästa överröstas hon av ett "dunk dunk dunk WÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH!!! Dunk dunk dunk WÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH!!!". Det är fredagskväll i Falköping och basen slår mot rutorna när traktens bilburna ungdom cruisar förbi.

En utbredd uppfattning om fester är att de inträffar när uppklädda människor dricker alkohol i grupp. Det är fel. En fest är vad som inträffar när ett kollektiv lyfter sig självt i våg efter våg av synkroniserad energi.

Om det räcker att du mumlar "ursäkta" för att kringvarande gäster ska klyva sig som Röda havet inför din promenad mot toaletten - då är det ingen fest. Om du kan ringa ett telefonsamtal utan att höja rösten är det kanske en trevlig kväll - men det är ingen fest. Och nej, det hjälper inte att häva ett glas rödvin till. Om arrangören inte vet vad som krävs är festen redan död, kremerad och strödd över diskbänken där tomglasen samlas.

Fester är som eld - de kräver bränsle, syre och hetta för att brinna. Närmare bestämt:

1) Tillräckligt många människor på tillräckligt liten yta. För att skapa en kollektiv puls som övertrumfar individernas blyghet krävs närhet. Svett, hud, andedräkt, tänder.

2) Mörker. En form av maskering som människor behöver för att våga ge sig hän.

3) Hög volym. Fester kräver rytmer som sliter tag i kroppar. Kroppar törs sällan slita tag i rytmer. Simple as that.

När ungdomar från trakten tränger in sig i bilar, maxar musiken och glider fram över Falköpings gator i fredagsmörkret gör de allt rätt. I våg efter våg av kollektiv energi vrålar de rakt ut: WÖÖÖÖÖÖÖÖH!!! Så låter deras fest.

Jag borde ha pausat Woody Allen, öppnat fönstret och ropat tillbaka: "Hallåå!! Ni vet väl att ni kan sälja er kunskap och erfarenhet för sinnessjuka pengar om ni förpackar den till en föreläsning för event- och nöjesbraschen!? Nog med Micael Bindefeld nu! Er tid är här!!".

torsdag 5 mars 2015

En plats med plats för liv

Vi går till Mösseberg för att titta på våren och utsikten. Där nere ligger staden, den flyter på ett böljande jordbrukshav. Vi pekar ut platserna vi kan: vårt hus och järnvägsstationen rakt fram, Osterian nere till höger, storhandeln med flaggstänger långt bort och så vindkraftverken som står på vakt vid horisonten. Himlen är stor och hög i vackert skiftande pasteller. Där hänger månen, rund och vit. Nu blir den omkörd av en segelflygare! Det är – romantiskt.

På campingen sitter människor i husvagnar och ser på TV. A tycker det är märkligt, men jag känner mig som hemma och vill genast berätta att jag har varit här på husvagnssemester. Jag kan ha varit nio eller tio år. Det var en solig långhelg och mina föräldrar var bjudna på återträff med en avvecklad MC-klubb. Bland barnen fanns två syskon i min egen ålder vars föräldrar körde motorcykel. De hade egna MC-hjälmar och fick åka i en sidovagn med inbyggd kassettradio. Ååååh! Tänk att få sitta så, alldeles inkapslad och lyssna på Ace of Base i hörlurar medan världen rusar emot en! Jag tyckte att det var otroligt tufft och kunde förmodligen inte dölja min avund särskilt väl.

Campinghelgen var snabbt överstökad men sidovagnen stannade kvar. Många gånger funderade jag på vad som var värst: att aldrig få åka sidovagn med Ace of Base – eller att växa ur sidovagnen och behöva acceptera att den sista åkturen var förbi? Att aldrig få sitta under ett sidovagnskapell och lyssna på regnet som smattrar i 70 km/h, eller att tvingas inse att sidovagnen var en parantes i tidens flämtande flykt mot dödens svarta hål? Att missa eller mista? Min relation till melankolin grundlades alldeles bestämt här, på Mösseberg.

Vi rundar den frusna badpölen och ser långskidåkarna som hukar i spåren och stretchar vid motionsstugan. Där inne sitter människor och fikar på ett föreningsgemytligt sätt. En hund skäller från ett elljusspår i närheten. Vid lekplatsen har ett sällskap samlats för att grilla korv i en praktisk cement-ring. En av dem säger Hej! och jag säger Hej!

På hemvägen djupnar mörkret och gör snöresterna självlysande. A får min ena vante för han fryser om händerna. Jag tänker att Mösseberg är en plats med plats för romantik, för melankoli, för motionärer, för barn, för djur och för brasor att samlas kring. Det är, precis som hela Falköping, en plats med plats för liv och det passar mig bra.

måndag 2 mars 2015

Kyssen från Svenskt Näringsliv

”Men hur hamnade du i Tidaholm?” frågar någon jag träffar på jobbet. ”Oj” säger jag för att vinna tid. Frågan är komplicerad, mångbottnad. Filosofisk om man så vill. Jag mumlar något halvhjärtat om en intressant annons och vackra omgivningar. Samtalet går vidare men frågan stannar kvar hos mig. Hur hamnade jag här, egentligen?

Att flytta är att orsaka en jordbävning. Sediment av saker och minnen rivs upp, tumlar omkring och måste sorteras på nytt. Plötsligt står jag där, bland badmintonracketar, sovsäckar och julgransfötter, och stryker dammet av ett inramat diplom från Svenskt Näringsliv. I maj 2002 vann jag en skrivartävling som gick ut på att jämföra erfarenheter från prao med tankar om yrkeslivet. Som jag minns det gav texten uttryck för en mycket allvarligt menad ambition att erövra den urbana medelklassens samtliga privilegier. Tankegången sammanfattades i ett koncist ”jag ser inget fel i att vilja ha allt”.

Vinsten tillkännagavs under dramatiska former då en representant från Svenskt Näringsliv och en annan från Västsvenska Handelskammaren stormade in i klassrummet under en pågående SO-lektion, tätt åtföljda av klassföreståndare och en alltiallo-reporter från lokaltidningen. Efter prisutdelningen (blommor, diplom och ett diskret vitt kuvert) skulle det firas med prinsesstårta och pärondryck "med ciderkaraktär". Jag blev stående vid katedern och konverserade Svenskt Näringsliv medan mina klasskamrater satt tysta i sina bänkar och petade i sig grädde och marsipan med små vassa plastskedar. Det var en obehaglig triumf.

Svenskt Näringsliv frågade osökt vad mina föräldrar arbetade med. Jag svarade uppriktigt att de var handläggare och lagerarbetare. Då frågade Svenskt Näringsliv om det var så att vi ”diskuterade mycket vid köksbordet där hemma”. Nej, inte direkt, sa jag och undrade vart de ville komma. Nåväl. Kapitalet hade kysst mig på pannan och önskat mig lycka till på min jakt efter Allt. 16 år gammal var jag rättmätig ägare till, i princip, hela världen. 

Tretton år senare bor jag i en hyresrätt i Falköping och arbetar med välfärden i Tidaholm. Om MUF hade rekryterat nya medlemmar på vår skola den där dagen är det mycket möjligt att jag hade hamnat någon helt annanstans.

fredag 27 februari 2015

Sportbaren och genusprotokollet

Fem minuter ner på vår gata ligger O'Learys Falköping. En gång i månaden är det quizkväll med Per & Per & Sara. Dit går vi med A:s kollegor.

Quizzet hålls i källaren. På väggen en skylt med texten Man Cave. På menyn en köttfest. Överallt bilder av kämpande, vrålande, krigsmålade alfahannar. När Per &  Per & Sara drar igång tävlingen har jag tagit på mig så tjocka genusglasögon att jag knappt ser ölglaset framför mig. Minsta antydan till kvinnoförakt eller könskonservatism kommer tas upp i protokollet.

Lokalen är full av 30-plussare som vill roa sig i grupp och lekledarna tar sitt uppdrag på största allvar. Efter tio minuter dirigerar Per & Per kollektiv Brandsta citysläckers-handklappning och främlingar känner sig (nästan) som vänner. Det hela är, måste jag medge, noga planerat och skickligt genomfört. Arbetsdelningen mellan Per & Per & Sara tangerar visserligen välbekanta könsstereotyper (Sara sjunger fint, Per & Per skojar om sig själva), men det är också det enda de kan anklagas för.

Första pris, en gratis nota, går till två unga män vid bordet bredvid vårt. Lagnamnet 100 kilo får mig att tänka på 90-talsbarnprogrammet 100 kg godis, där Thomas Gylling talade till kameran med överdriven scenskolemimik medan animerat godis i grälla färger roterade runt honom. Jag vill gärna fråga dem om lagnamnet är en referens till Gylling och i så fall varför, men hinner inte komma till skott innan musiken tystnar, taklampor tänds, skärmarna släcks och kittet som (nästan) gjorde oss till vänner smälter bort.

När vi kommit hem konstaterar A att "fast man väntade sig något mer eller mindre sexistiskt snedsteg så kom det aldrig". Jag kan bara hålla med – genusprotokollet saknar anmärkningar. Det var, i all enkelhet, en trevlig kväll.

tisdag 24 februari 2015

Bilägaren hälsar och tackar för ångesten

Jag har en vän i Göteborg. En miljömedveten sådan. Det första han sa när vi sa att vi skulle flytta till Falköping var: åh nej, då kommer ni köpa bil! Det kommer inte hända, sa vi. Nu har vi köpt en bil.

Vi behöver en bil om vi ska kunna lära känna landsbygden och människor som bor där, säger jag, och syftar på de där nya vännerna vi ska hitta och besöka i gudsförgätna avkrokar långt utanför kollektivtrafikens grovmaskiga nät. Ingen säger att det återstår att se var våra ännu obefintliga och högst hypotetiska landsbygdsvänner har bosatt sig och hur bussförbindelserna dit ser ut, samt i vilken mån vi kommer att träffas hemma hos dem eller någon annanstans. Folk är för artiga.

Och så behöver vi bil för att åka till trandansen vid Hornborgarsjön, fortsätter jag. That's right. Jag som aldrig förut uppvisat minsta fågelintresse behöver plötsligt en bil för detta specifika en-gång-om-året-ändamål. Har jag undersökt bussförbindelserna? Nej, men ingen frågar om det. Istället nickar de införstående med vårt uppenbart trängande behov av att äga ett fordon. Trandansen är ju ändå trandansen liksom.

Hela diskussionen skaver mot min övertygelse om privatbilismens bidrag till ekosystemens undergång. Därför måste jag vinna den till varje pris. Bara genom att övertyga någon annan kan jag övertyga mig själv och hålla ångesten på avstånd.

Vid minsta tecken på tvekan och eftertanke hos mina åhörare drar jag fram mitt sista och starkaste kort. Vi behöver en bil så att jag kan ta körkort. Så att jag kan köra bil. Jag ser ut över min publik och konstaterar nöjt att tystnad råder. Inga följdfrågor och inga ironiska harklingar. Jag släcker ner min imaginära powerpoint och lommar iväg efter ännu en kopp besprutat kaffe i fikarummet.

Cirkelresonemangets styrka är att man (ibland) måste genomskåda en hel världsordning för att avfärda det. Få är beredda att vara så obekväma på stående fot.

Jag är glad att jag har min vän i Göteborg, han som ser hur ekosystemen förlorar sitt krig mot giftiga utsläpp och bekvämlighet. Han som hjälper mig att hålla min ångest vid liv och får mig att googla busstabellen till Hornborgarsjön.

torsdag 19 februari 2015

"Superåret 2015" eller "Har vi verkligen förtjänat det här?"

Det är A som säger det först: vi flyttar härifrån. Jag ska snart bli arbetslös igen och är redan på väg in i mörkret. Han trivs inte på sitt jobb och pendlar långt varje dag. Två fria människor (sätt det inom citationstecken om ni vill). Varför skulle vi stanna kvar?

Min första reaktion är rädsla. Jag gråter och skriker att han "inte får ta ifrån mig mitt hem!!". En hyresrätt på Hisingen som blivit min sista trygga zon i en värld som fallit samman. Men A är klok. Det finns andra hem för oss. Andra jobb. Andra platser. Bättre tider.

Inom några veckor har han fått en ny tjänst i  Falköping. Det är inte utan att jag blir avundsjuk. Hur kan det gå så lätt för honom, när det varit så svårt för mig?! Men mest blir jag glad, och stolt. I Göteborg finns ingenting kvar att förlora.

Falköping kräver inga sju år i kö för att få en central hyresrätt. Tvärtom – vi kan vänta tills vi hittar något vi verkligen vill ha. Ratar en mörk fyra i trist 70-talshus. Tittar på en ljus trea i en före detta teater och fattar vårt beslut med en enda blick bakom fastighetsägarens rygg. På tåget tillbaka till Göteborg turas vi om att hålla i kontraktet och säga: "vi ska bo här nu", "tänk att vi ska bo här nu!", "alltså, det är så fint!", och "har vi verkligen förtjänat det här?".

En månad senare, strax före jul, blir jag erbjuden en fast tjänst i grannkommunen Tidaholm. En rolig tjänst med stora möjligheter att påverka organisationens utveckling. Jag får kollegor och eget kontor med namnskylt vid dörren. En liten slick laptop och en Samsung Galaxy S4. Skyddsronder, fackliga ombud, friskvårdsbidrag och betald semester.

En plats att tillhöra. En stol som är tom när jag är sjuk. Ett nytt liv. En ny värld. Jag tror vi har förtjänat det.

onsdag 18 februari 2015

”Pissåret 2014” eller ”Vem drog ur proppen?”



Möte med chefen. Öppningsreplik: ”Det går inte så bra för oss just nu”. Tio minuter senare är jag på väg ned för trapporna med jackan i ena handen och väskan i den andra. Går, går, går. Bort bort bort. Trampar nästan ihjäl en duva som vägrat flytta på sig. Böjer mig ner och ser att den saknar huvud. Jag har fått sparken.

Jag lämnar tillbaka min dator, min yrkesidentitet, min telefon, min ekonomiska trygghet, min nyckelknippa och min känsla av att vara på väg någonstans. Till mina sista arbetsuppgifter hör att rita upp planeringen för det kommandet året på den stora whiteboardtavlan och sudda ut kolumnen där mitt eget namn står.

På Arbetsförmedlingens informationsträff för nyblivna arbetslösa får jag lära mig att varje arbetslös person måste använda sitt nätverk i sitt jobbsökande eftersom majoriteten av alla tjänster tillsätts via kontakter, inte annonser. Känner hat mot klassamhällets nedärvda privilegier. Sedan annonseras den glada nyheten att det ”redan nu är dags att börja söka sommarjobb!”. Då vänder jag ner blicken för att slippa se alla kvinnor och män som närmar sig pensionsåldern.

Under min första arbetslösa månad söker jag en rad kvalificerade tjänster som kräver högskoleexamen och flera års yrkeserfarenhet. Försöker känna mig positiv och kompetent men blir snart gråtfärdig av alla automatiserade e-postsvar som informerar om att 180, 255 eller rent av 291 personer har sökt tjänsten i fråga. Ibland finns där en defensiv underton, som om organisationen försökte mota bort en flock skällande hundar.

När arbetsförmedlaren ringer för ett "uppföljande samtal" är jag helt inställd på att bli granskad och ifrågasatt. Istället frågar hon hur jag mår. Hon är inställd på krishantering. Jag. Mår. Bra.

Jag söker ett otal administrativa tjänster med krav på gymnasiekompetens och intygar min ”goda förmåga att skapa ordning och struktur”. Ensam i tystnaden tror jag snart att ingen vill ha en assistent med en femårig examen, det är för dyrt och svårstyrt. Överväger att ljuga mig till sämre meriter. Ägnar istället en förmiddag åt att 
räkna ut vad som är mest sannolikt: att få en cancerdiagnos eller att få en tjänst i konkurrens med 291 sökande? Svaret gör mig inte gladare.

Sakta men säkert vinner den dagliga ensamheten mark och släcker varje ljus omkring mig. Jag börjar ana att jag har missförstått något av avgörande betydelse.

Efter fyra månader i arbetslöshet söker jag jobb som timvikarie på en bensinmack och uppger att jag ”gillar utmaningar”. Jag talar om för Seven-Eleven hur gärna jag vill ”arbeta med service i en miljö med många möten”. Jag skriver till enhetschefer inom hemtjänsten att jag ”trivs väldigt bra med att möta och bistå människor i olika livssituationer”. Ingen tror mig. 

Ibland säger vänligt sinnade människor att jag – som har en utbildning – måste ha lätt att få ett jobb? Det är en fråga, men också en vädjan. Visst är det så? Det var ju så det skulle fungera? Så har vi blivit lovade! När jag ser deras skepsis kan jag inte avgöra om det är mig eller samhällsbygget de tvivlar på.

***

Från januari till maj är jag arbetslös. Sedan har jag ett intressant men påfrestande jobb under ett par månader. Känner mig kompetent men tillfällig. Allt hänger löst och kan omförhandlas när som helst. I november är jag arbetslös igen. Det är ett litet helvete. Pissåret 2014.

tisdag 17 februari 2015

Jag vet ingenting om Falköping

Frisören har ett stort blont hår och bred dialekt. Idag utstrålar hon okonstlad trevlighet och melodifestival. ”Vad tycker du om Falköping då?” frågar hon. ”Jag tycker om volymen på husen” säger jag och känner mig excentrisk och obegriplig. Försöker förklara att ”de har en så trevlig storlek”. ”Eller hur!” instämmer hon glatt och får mig genast att vilja boka en ny tid.

Så här är det: jag vet ingenting om Falköping. Det vill säga, jag vet ingenting om Falköpings särart i förhållande till andra småstäder i Sverige. Jag vet att det är större än Tidaholm och mindre än Göteborg. Jag vet att där finns en del trevliga gator och en del mindre trevliga, som i de flesta småstäder. Vidare finns ett resecentrum, en kinarestaurang, ett Systembolag, ett Lindex, ett badhus och en VVS-grossist – som i de flesta småstäder.

Vad jag tycker om Falköping har väldigt lite att göra med Falköping och allt att göra med mig. Med mitt behov av rymd och tystnad, vår nya lägenhet och mitt nya jobb – i Tidaholm. Med min bestämda uppfattning att 2015 ska bli superåret som läker alla sår efter pissåret 2014 (mer om det en annan dag). Vad jag gillar med min nya tillvaro är att den inte liknar min gamla.

Men min frisör har inte efterfrågat en innehållsdeklaration över mitt psykiska mående de senaste 12 månaderna. Så jag försöker hitta en annan ände att börja i, och finner denna: vad jag gillar med Falköping är att det inte är Göteborg. Vad som skiljer Falköping från Göteborg är till exempel småskaligheten, överblickbarheten, den måttliga trafiken, trädgårdarna mitt i staden och byggnadernas mänskliga skala. Tre våningar, max fyra. Hus som får en att lyfta blicken mot takpannor och vindflöjlar, utan att skymma solen. Detta gillar jag med Falköping, säger jag till frisören.

I själva verket vet jag ingenting om staden. Allt jag kan se är ljuset som den kastar tillbaka när jag projicerar mig själv på gatorna och husen. Förr eller senare blir jag en del av platsen och måste kasta mig själv någon annanstans för att få syn på vem jag är. Min frisör ska fråga varför jag flyttar från Falköping och jag ska svara att träden är höga i Norrland. Om Falköping vet jag ingenting.

söndag 15 februari 2015

Storstadsnormen

När det stod klart att vi verkligen skulle flytta från Göteborg till Falköping och byta storstad mot småstad började vi ganska snart att beklaga oss över Storstadsnormen. Ni vet, föreställningen att människor blir viktigare och intressantare om de bor i en urban miljö. Uppfattningen att livet börjar på riktigt för landsortsbor när de flyttar till en större stad och tunnas ut för stadsbor som flyttar till landsbygden. Antagandet att invånare i geografiska, kommersiella, administrativa centrum är på väg och på gång, medan "folket i stugorna" sitter still.

Vi började också planera för helgbesök i Göteborg. Dels, så klart, för att träffa vänner och familj, men också för att fortsätta uppleva kultur. Gå på bio, teater och konsert. Sånt man måste göra för att själen inte ska torka ut och blåsa bort, som damm. Som om kultur inte fanns i mindre städer. Som om Falbygdens stolhet över det erkänt rika kulturlandskapet innebar att gånggrifter och kyrkoruiner är allt som finns att se. Som om landsbygden skulle tråka ut oss om vi inte hade en ordentlig motstrategi.

Nu har vi har bott i Falköping i två veckor. Hittills har vi sett filmen The Imitation Game på stadens biograf Cosmorama & Nya Roxy (stark!), köpt biljetter till Shima Niavarani på Vara Konserthus  och till Riksteaterns pjäs Middag på Falköpings stadsteater samt bokat in en kommande visning av Woody Allens Magic in the Moonlight på biografen Saga i Tidaholm.

Småstadens kulturella utbud är självklart mindre än storstadens, och antalet föreställningar och visningar färre. Men den som söker finner. Så förlåt Falköping, förlåt Skaraborg, för mina dumma fördomar. Det krävs uppenbarligen mer än en adressändring för att ta sig ur storstadsnormen.

torsdag 12 februari 2015

Utbrytarkonst i fikarummet

Varje dag åker jag buss från Falköping till Tidaholm och hem igen. Antalet passagerare som kliver på och av under denna sträcka har hittills aldrig varit mer än fem eller sex. Ibland är jag ensam hela vägen, i 35 minuter. Denna nya erfarenhet fick mig att prova en djärv tanke i fikarummet:

- Kanske är det så att privat bilkörning är mindre miljövidrigt än busstrafik ibland? Exempelvis på sträckan Falköping-Tidaholm? Kanske vore det bättre för miljön om jag körde bil istället för att sitta ensam på en buss som släpper ut nog med koldioxid för att transportera 55 personer?

I flera sekunder var jag ganska nöjd med mig själv. Jag hann till och med tänka att detta, detta är beviset för att jag kan ompröva mina sanningar utifrån nya erfarenheter! Klokheten själv. Tills en kollega påpekade att det kanske vore bättre att behålla bussarna och få landsbygdens bilpendlare att använda dem oftare.

Eh. Just det. Så klart.


Men! Under en kort stund var jag utanför boxen. För ett ögonblick provade jag på fullt allvar en ny tanke, som dessutom gick rakt emot mina invanda synpunkter och perspektiv på kollektivtrafik och koldioxidutsläpp. Den var visserligen inte särskilt radikal rent trafikpolitiskt, men ändå, på något sätt, en liten seger i kampen mot det förslappande vanetänkandet.

onsdag 11 februari 2015

Staden som vänder ryggen till

En och annan har påpekat att jag befinner mig i en förälskelsefas där allt (ALLT) i min nya tillvaro och hemstad ter sig fantastiskt och älskvärt. Så är det förstås. Falköping är ännu oförstört och nybadat. Men jag är fortfarande kapabel till kritik! För att demonstrera detta ska jag bjuda på en uppriktig recension av stadens entré mot världen.

När ni klivit av tåget (för självklart åker ni tåg) promenerar ni genom gångtunneln under spåren (där samtliga hissar är tagna ur funktion för reparation), tar trappan till vänster och stiger in i järnvägsstationens väntsal. Mycket vacker! Hela byggnaden är en kulturminnesmärkt pärla i vitt vars ursprungliga material och utseende är någorlunda väl bevarat (har jag hört). Biljettluckan är kvar men har tappat rösten. Nu står den tom och stum bredvid SJ:s automat.

Ni fortsätter genom väntsalen och kliver ut på trappan. Här har ni staden! Vad ser ni då? Framför er passerar en väg med en hel del trafik. På andra sidan vägen väntar en öppen yta med oklart syfte och användning. Vad jag minns från snöfria dagar finns där inga särskilda utsmyckningar eller anslående planteringar. Därefter följer - mitt emot järnvägsstationen - en lång och mörk tegelfasad som helt saknar fönster och dörrar. Byggnaden ser ut som en mur som ställt sig i vägen framför staden.

Att kliva ut från järnvägsstationen i Falköping är med andra ord som att komma till en fest och mötas av ett tomt dansgolv. Längst bort i mörkret står en klunga av bortvända ryggar. Man vet inte hur man ska ta sig in i värmen eller om det är värt besväret. Kanske vänder man i dörren.

Om du forcerar muren, det vill säga fortsätter förbi Ica Supermarket, kommer du så småningom upp till stadsteatern, Gamla torget, caféerna och butikerna. Där finns gata efter gata med mer eller mindre charmiga bostadshus och trädgårdar. Så småningom hittar du till Plantis, Folkets park, Falbygdens museum, Cosmorama, biblioteket och stadshuset.

Bit för bit öppnar sig staden och vänder sitt ansikte mot besökaren. Men första intrycket är alltjämt att staden vänder ryggen till.

måndag 9 februari 2015

Lyxa till det!

I helgen stod jag i kön på Ica och glodde på löpsedlarna med en Luxtvål i ena handen och ett paket mjölk i den andra. Fastnade på Aftonbladet där en puff för färgbilagan uppmanade mig att "LYXA TILL FAMILJENS FAVORITER!". Påbudet följdes av en förkryssad checklista med posterna "Lax", "Färs", "Kyckling" och "Enkla recept" samt, ett förtydligande i skrivstil för den som ännu inte knäckt koden: "Så gör du vardagsmaten på nya sätt".

Aftonbladet tror sig alltså veta att den genomsnittliga familjen är (eller borde vara) missnöjd med sin vardagliga kost och därmed i behov av goda råd. Aftonbladet har också identifierat vari felet ligger – och det handlar inte om näringsvärden, transfetter eller antibiotikamättat fläsk. Nej, felet är (och det är här man börjar ana att Jonas Gardell ligger bakom) att vardagsmaten är vardaglig. Våra vanor är för invanda och våra kryddor för storkökskompatibla. Alltså måste åtgärder vidtas och det är Sveriges alla kvällstidningsläsare med familj som måste göra det. Vardagsmaten. Måste. Lyxas. Till.

Hur vill då Aftonbladet/Gardell att detta ska gå till? Ska vi börja rosta insekter och koka vaktelägg? Nej. De köttiga råvarorna ("familjens favoriter") får under inga omständigheter bytas ut. Ska vi kanske förädla vår tarvliga kost med specialimporterade trälådor för ångkok eller en käck portabel gasolspis för hemma-wok? Nej igen. Ska vi lära oss att flambera och traktera primörer? Inte alls. Revolutionen ska tvärtom ske med "enkla recept".

Jag köper ingen tidning och ingen bilaga i fyrfärg, men gissar kallt att minst ett av de lyxiga vardagsrecepten består av en köttfärssås som blir kontinental och spännande med en skvätt överblivet lådvin.

På väg hem med min tvål och mjölk konstaterar jag att Aftonbladet förmodligen ger oss exakt vad vår tidsanda tror att vi vill ha: förändring utan förändring, lyx utan åthävor och en lite bättre vardag inom räckhåll, att slänga ner i korgen på Ica.

söndag 8 februari 2015

Frigolit - en kärlekshistoria

Det är söndag i Falköping och en vecka har gått sedan jag och A flyttade in i vårt nya hem. Under de tre månader som föregick flytten besvarade jag följande frågor – i ungefär samma följd – uppskattningsvis 135 gånger:

1. Har ni hittat en lägenhet?
2. Vart ligger den?
3. Är den fin?
4. Hur stor är den?

Frågorna 1, 2 och 4 har besvarats med lätthet och på följande sätt: "Ja", "nära järnvägsstationen" och "80 kvadrat, en tvåa eller trea med kokvrå, det beror på hur man ser det". Fråga nummer 3 har däremot besvarats med viss möda, eftersom jag har velat beskriva lägenhetens charm utan att låta skrytsam eller (alltför) exalterad. Så småningom hittade jag ett par formuleringar som kändes rätt och återanvände dem så ofta jag fick tillfälle. Lägenheten var belägen i "ett vackert hus som byggdes 1924" och var därmed "gammal och fin" med "stora fönster", "högt i tak", "fina trägolv" och "stukatur". Det sista ordet missade jag aldrig. Inte en enda gång. Reaktionen jag eftersträvade var en trånande blick och illa dold avundsjuka. Några gånger lyckades jag. Ibland lade jag till: "Synd bara att de kastat ut kakelugnen – man ser på golvet att det har funnits en".

Efter tolv veckors olidlig väntan flyttar vi in. Möblerar! Inreder! Hänger upp tavlor och diskborstar! Och jag dansar fram på de vidsträckta golven med armarna i luften, woow woow woow! Äntligen på plats i mitt alldeles egna äldre-men-charmigt-genuina hem där väggarna är vita (nåja) och bjälklaget sviktar som en bongotrumma! Lyckan är total.

Jag befinner mig i sovrummet när det händer. Från vardagsrummet kommer ett "VA?!" följt av ett förvirrat skratt. Jag släpper gardinstången på sängen och går ut till A, som står på en stege med en lampa i handen. Han pekar på rosetten i taket, det vill säga stukaturen som omgärdar lampkroken, och säger: det är frigolit.

Så är det. Lägenhetens enda rosett ("stukatuuurer!") är sannolikt uppsatt med dubbelhäftande tejp. Golven ("stooora trääägolv!") visar sig vara ett vanligt brädgolv som förmodligen tillbringat de senaste femtio åren under en heltäckande plastmatta. Och senast igår hade en kär gäst vänligheten att upplysa mig om att stenplattan som är nedsänkt i golvet vid ett hörn av vardagsrummet (och som i min föreställningsvärld var en kvarleva från den kakelugn som installerades där 1924), består av ett material som är typiskt för trapphus i offentliga byggnader från 70-talet.

En skulle kunna gråta. Identifiera sig med Peter Jöbacks Guldet blev till sand (ååÅÅÅÅÅ KRISTINA!!") och känna besvikelsen rulla runt i kroppen. Men va fan. När gästen åkt hem steppar jag in i köket och plockar fram listan på saker vi ska köpa. Det saknas en frigolitrosett i sovrummet.


fredag 6 februari 2015

Att gå ur bild

I tisdags gick jag för att handla mat i vår lokala Ica-butik för första gången. En tanke som slog mig mellan brödhyllan och mjölkkylen var att det kändes som om jag befann mig "någon annanstans". Jag var visserligen där – på Ica i Falköping, mellan brödhyllan och mjölkkylen – men mitt liv var någon annanstans. Ungefär som om jag försvunnit från en pågående talkshow. Kamerorna fortsätter blinka rött och scriptan gapar på bildproducenten "FYLL IN! FYLL IN!" (eller annan term som indikerar att det är dags att kasta på en serie arkivbilder med Göteborgs gatuliv i allmänhet). Jag är utanför bild. En förrymd fånge som blir lycklig av att än en gång få se allt för första gången (en brödhylla! en mjölkkyl!). Främmande müslisorter, gator, hus, dialekter, fiskbilar, torgmarknader, horisonter. Men i ögonvrån rullas mixerbordet fram.

torsdag 5 februari 2015

Buss 302

Så, till sist, tre dagar efter utlovad premiär, skriver jag. Just nu från busskuren vid Falköpings resecentrum, i väntan på Buss 302 mot Tidaholm, avgångstid 7:35. Promenaden hit tar fyra minuter på asfalt och sex i snömodd. På vägen passerar jag Systrarnas Konditori (tar enbart kontanter), pensionärsfiket Hjorten (där man får slå sig in för att få plats när det är Bingokväll), Maxi My Mat (vars formpressade plastskyltar alltjämt glittrar "MERRY X-MAS!"), Amaryllis ("Blommor för alla tillfällen"), Sun City (solariekedja med filialer i Falköping, Skövde, Mariestad och Götene) och Hotell Ranten ("Ett järnvägshotell som lever vidare" där veckans affärslunch inleds med en räkbakelse på salladsbädd med fikoncreme).

Sträckan Falköpings resecentrum – Tidaholm busstation tar 37 minuter i teorin. Igår tog det närmare en timma eftersom bussen gick sönder i Leaby. Motorn skrek och flämtade som en elefant i sorg, men bussen stod där den stod. Passagerarna - fyra stycken - kastade ängsliga blickar på varandra, men sa ingenting. Jag flyttade mig närmare dörren för att komma ut först i händelse av explosiv brand och bestämde mig för att det var "fläktremmen som gått av". Källa till kunskap: Sällskapsresan två: Snowroller. 

När ersättningsbussen kom ställde sig chauffören upp och bedyrade att "det inte var hans fel" att bussen gått sönder. "Det är ingen fara alls!" ropade jag tillbaka, och hörde att min röst var sträv och hård, trots att min avsikt var att låta som en erfaren barnmorska, det vill säga varm och övertygande. Kände mig som en ond människa. 

Bloggens första inlägg avslutas i värmen på Tidaholms busstation. Härifrån tar det sju minuter att gå till jobbet, via torget och stadens enda affärsgata. Så, Falköping-Tidaholm-Falköping, där har ni själva inramningen, grundstrukturen, för mina dagar på landsbygden. Återstår bara att fylla den med innehåll. Välkommen!

torsdag 22 januari 2015