söndag 24 januari 2016

Farväl Falköping

Nyss var det augusti. Vad gör vi hela hösten? Hukar framför Hemnet. Går på husvisningar. Läser prospekt, besiktningsprotokoll, energideklarationer. Lär oss om nocktätning, godtagbara fukthalter i trävirke, vikten av friskluftventiler och det tveksamma i att inreda en källare med organiska material. Trasslar in oss i drömmen om det perfekta huset.

Tittar på en välplanerad 70-talsvilla på en tomt så snålt tilltagen att det precis går att runda huset med en gräsklippare. Därefter ett praktiskt suterränghus med bodega på bottenplan och ihålig själ.

Två veckor ägnar vi åt att bosätta oss känslomässigt i en enorm sekelskiftesvilla med gedigna snickerier, sönderfallande eternitplattor och förtvivlade avloppsrör. Släpper taget motvilligt och mumlar en tyst bön om att de nya ägarna ska ta hand om huset väl. 

Nåväl. En vacker torsdagskväll kör vi ut på landsbygden mellan Falköping och Tidaholm för att kika på ett avlägset torp. Men så fint! En gammal stuga med vackert tegeltak. Fruktträd i trädgården och utsikt mot en vidsträckt veteåker. Här vill man vara. Men får vi plats? Ja - om vi magasinerar hälften av allt vi äger. På vägen hem möter vi en älg i skymningen.

I oktober fastnar vi för en charmig 50-talsvilla vars öppna spis aldrig blivit använd (”pappas ögonsten”), men förlorar budgivningen efter tre dagars krig per sms. Näst intill pliktskyldigt tittar vi på ett 60-talshus som renoverats till oigenkännlighet och utrustats med en vulgär hemmabiograf med "riktiga biosäten" i källaren. Lämnar med munnen stängd och utan att se mig om. Hu. Så. Hemskt.

Så mycket som måste stämma! Läget planlösningen trädgården stilen skicket känslan priset. Tvivlet sväljer mig hel: kommer vi någonsin hitta ett hus som vi verkligen vill ha och dessutom vinna budgivningen? Är det ens teoretiskt möjligt? Bestämmer oss för att ta en paus från mäklargodis, vidvinkelbilder och plasttossor. Avgifta oss från Hemnet. Tänka på annat.

Men - hur var det med torpet utanför Tidaholm, det lilla charmiga? Måste vi verkligen ha en villa att bo i? Kunde vi inte ha en… sommarstuga, i grannkommunen? Ja, varför inte.

Det är frost när vi kommer, och kallt. Mäklaren har tänt ett stearinljus, lampor saknas. Huset ligger i utkanten av en kyrkby och har stått på samma plats i minst hundra år. Dessförinnan stod det någon annanstans, oklart var. Sextiotvå timrade faluröda kvadratmeter och en trädgård som snart blir en ramsa att klamra sig fast vid i vintermörkret: vinbär - krusbär - klarbär - krikon - päron - kamomill och rosorna vid vedboden,  vinbär - krusbär - klarbär - krikon - päron...

Det blir vårt - det blir verkligen det! Inklusive yxan, huggkubben och veden. Förra helgen tände vi vår första brasa och sedan dess står Falköping inte längre i centrum. Bloggen hade kunnat byta namn, men den väljer att inse sig besegrad, omsprungen och inaktuell. Samtidigt i Falköping är från och med nu ett avslutat kapitel. Tack för att du läst!