Möte med chefen. Öppningsreplik: ”Det går inte så bra för oss just nu”. Tio minuter senare är jag på väg ned för trapporna med jackan i ena handen och väskan i den andra. Går, går, går. Bort bort bort. Trampar nästan ihjäl en duva som vägrat flytta på sig. Böjer mig ner och ser att den saknar huvud. Jag har fått sparken.
Jag lämnar tillbaka min dator, min yrkesidentitet, min telefon, min ekonomiska trygghet, min nyckelknippa och min känsla av att vara på väg någonstans. Till mina sista arbetsuppgifter hör att rita upp planeringen för det kommandet året på den stora whiteboardtavlan och sudda ut kolumnen där mitt eget namn står.
På Arbetsförmedlingens informationsträff för nyblivna arbetslösa får jag lära mig att varje arbetslös person måste använda sitt nätverk i sitt jobbsökande eftersom majoriteten av alla tjänster tillsätts via kontakter, inte annonser. Känner hat mot klassamhällets nedärvda privilegier. Sedan annonseras den glada nyheten att det ”redan nu är dags att börja söka sommarjobb!”. Då vänder jag ner blicken för att slippa se alla kvinnor och män som närmar sig pensionsåldern.
Under min första arbetslösa månad söker jag en rad kvalificerade tjänster som kräver högskoleexamen och flera års yrkeserfarenhet. Försöker känna mig positiv och kompetent men blir snart gråtfärdig av alla automatiserade e-postsvar som informerar om att 180, 255 eller rent av 291 personer har sökt tjänsten i fråga. Ibland finns där en defensiv underton, som om organisationen försökte mota bort en flock skällande hundar.
När arbetsförmedlaren ringer för ett "uppföljande samtal" är jag helt inställd på att bli granskad och ifrågasatt. Istället frågar hon hur jag mår. Hon är inställd på krishantering. Jag. Mår. Bra.
Jag söker ett otal administrativa tjänster med krav på gymnasiekompetens och intygar min ”goda förmåga att skapa ordning och struktur”. Ensam i tystnaden tror jag snart att ingen vill ha en assistent med en femårig examen, det är för dyrt och svårstyrt. Överväger att ljuga mig till sämre meriter. Ägnar istället en förmiddag åt att räkna ut vad som är mest sannolikt: att få en cancerdiagnos eller att få en tjänst i konkurrens med 291 sökande? Svaret gör mig inte gladare.
Sakta men säkert vinner den dagliga ensamheten mark och släcker varje ljus omkring mig. Jag börjar ana att jag har missförstått något av avgörande betydelse.
Efter fyra månader i arbetslöshet söker jag jobb som timvikarie på en bensinmack och uppger att jag ”gillar utmaningar”. Jag talar om för Seven-Eleven hur gärna jag vill ”arbeta med service i en miljö med många möten”. Jag skriver till enhetschefer inom hemtjänsten att jag ”trivs väldigt bra med att möta och bistå människor i olika livssituationer”. Ingen tror mig.
Ibland säger vänligt sinnade människor att jag – som har en utbildning – måste ha lätt att få ett jobb? Det är en fråga, men också en vädjan. Visst är det så? Det var ju så det skulle fungera? Så har vi blivit lovade! När jag ser deras skepsis kan jag inte avgöra om det är mig eller samhällsbygget de tvivlar på.
***
Från januari till maj är jag arbetslös. Sedan har jag ett intressant men påfrestande jobb under ett par månader. Känner mig kompetent men tillfällig. Allt hänger löst och kan omförhandlas när som helst. I november är jag arbetslös igen. Det är ett litet helvete. Pissåret 2014.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar