Farväl Falköping

Nyss var det augusti. Vad gör vi hela hösten? Hukar framför Hemnet. Går på husvisningar. Läser prospekt, besiktningsprotokoll, energideklarationer. Lär oss om nocktätning, godtagbara fukthalter i trävirke, vikten av friskluftventiler och det tveksamma i att inreda en källare med organiska material. Trasslar in oss i drömmen om det perfekta huset.

Tittar på en välplanerad 70-talsvilla på en tomt så snålt tilltagen att det precis går att runda huset med en gräsklippare. Därefter ett praktiskt suterränghus med bodega på bottenplan och ihålig själ.

Två veckor ägnar vi åt att bosätta oss känslomässigt i en enorm sekelskiftesvilla med gedigna snickerier, sönderfallande eternitplattor och förtvivlade avloppsrör. Släpper taget motvilligt och mumlar en tyst bön om att de nya ägarna ska ta hand om huset väl. 

Nåväl. En vacker torsdagskväll kör vi ut på landsbygden mellan Falköping och Tidaholm för att kika på ett avlägset torp. Men så fint! En gammal stuga med vackert tegeltak. Fruktträd i trädgården och utsikt mot en vidsträckt veteåker. Här vill man vara. Men får vi plats? Ja - om vi magasinerar hälften av allt vi äger. På vägen hem möter vi en älg i skymningen.

I oktober fastnar vi för en charmig 50-talsvilla vars öppna spis aldrig blivit använd (”pappas ögonsten”), men förlorar budgivningen efter tre dagars krig per sms. Näst intill pliktskyldigt tittar vi på ett 60-talshus som renoverats till oigenkännlighet och utrustats med en vulgär hemmabiograf med "riktiga biosäten" i källaren. Lämnar med munnen stängd och utan att se mig om. Hu. Så. Hemskt.

Så mycket som måste stämma! Läget planlösningen trädgården stilen skicket känslan priset. Tvivlet sväljer mig hel: kommer vi någonsin hitta ett hus som vi verkligen vill ha och dessutom vinna budgivningen? Är det ens teoretiskt möjligt? Bestämmer oss för att ta en paus från mäklargodis, vidvinkelbilder och plasttossor. Avgifta oss från Hemnet. Tänka på annat.

Men - hur var det med torpet utanför Tidaholm, det lilla charmiga? Måste vi verkligen ha en villa att bo i? Kunde vi inte ha en… sommarstuga, i grannkommunen? Ja, varför inte.

Det är frost när vi kommer, och kallt. Mäklaren har tänt ett stearinljus, lampor saknas. Huset ligger i utkanten av en kyrkby och har stått på samma plats i minst hundra år. Dessförinnan stod det någon annanstans, oklart var. Sextiotvå timrade faluröda kvadratmeter och en trädgård som snart blir en ramsa att klamra sig fast vid i vintermörkret: vinbär - krusbär - klarbär - krikon - päron - kamomill och rosorna vid vedboden,  vinbär - krusbär - klarbär - krikon - päron...

Det blir vårt - det blir verkligen det! Inklusive yxan, huggkubben och veden. Förra helgen tände vi vår första brasa och sedan dess står Falköping inte längre i centrum. Bloggen hade kunnat byta namn, men den väljer att inse sig besegrad, omsprungen och inaktuell. Samtidigt i Falköping är från och med nu ett avslutat kapitel. Tack för att du läst! 


Den som törs

Vi har slagit oss ner i matsalen och fått in ett glas vin. Vid bordet bredvid ett omaka par. Hon kan vara  bibliotekarie, han mellanchef i tillverkningsindustrin. I övrigt tomt. De talar med dämpade röster. Vi också. Självmedvetet raka i ryggen. Besticken klirrar.


Ett nytt sällskap gör entré. Fyra personer. Först går en kvinna med grå page och klarröda glasögonbågar. Med hög och klar röst säger hon, medan hon kryssar fram mellan borden: hej alla människor!

Vad får hon till svar? Ett mummel, ett humm, en nick. Vaga ljud och lyfta ögonbryn från människor som gått in för att ignorera varandra, diskret men bestämt.

Fler middagsgäster anländer. Ljudnivån stiger. Mina axlar sjunker ner. Äntligen kan man prata obehindrat. 
Nu kommer kocken ut. Hej kocken! Det är kvinnan i glasögon som vill berömma maten, potatis- och mozzarellaterrinen som var särskilt fin. Kocken ser glad ut. Till och med stolt? Det omaka paret vill också ge beröm, därefter det äldre paret längst in i hörnet. Tack tack säger kocken och bockar med händerna bakom ryggen. Tack tack, till höger och vänster när han går genom matsalen. 



Hej alla människor! Vem vill inte vara sådan? Den som törs uppmärksamma andras närvaro och annonsera sin egen.


Hej alla människor.
Så enkelt.

Så svårt.

Komplicerade sopor

Står i badrummet med ena foten på toalocket och den andra på våtmattan. Redo, med rakskum "för kvinnor" (dont't get me started) och rakhyvel för engångsbruk (ja, även jag). Trycker in den lilla fjongen på munstycket och drar en elegant linje längs med vaden. Förväntar mig en blå sträng av kemisk gegga. Får ett sprutt och ett pys. Löddret, som följt mig genom livet sedan 1999, är slut.


Under diskbänken har vi en särskild påse för Komplicerade Sopor. Här hamnar de (alldeles för många) förpackningar och prylar som sopstationen vid fotbollsplanen inte rår på. Raklöddret för kvinnor – en metalltub med drivgas och kemikalier toppat med ett fastgjutet munstycke av plast – blir både vidunder och praktexemplar i denna samling av dåliga samveten.

Blir sedan stående i köket. Glömmer hårväxten och rakhyveln och den nära förestående weekendresan med offentligt bastubad. Tänker på komplicerade sopor. Som rasslande skräppåse och som metafor. Känner tacksamhet för den kommunala återvinningscentralen som tar emot och, åtminstone i symbolisk mening, tar över ansvaret för de giftiga konsekvenserna av min livsföring. De andra, verkligt komplicerade restprodukterna av ett levt liv, det känslomässigt radioaktiva, är desto svårare att bli av med och låter sig inte lämpas över på någon annan. Möjligen kan det spridas ut till fler men inte samlas ihop och lämnas bort.

De riktigt komplicerade soporna måste vi själva bryta ner. Vara våra egna komposter. Överfulla av uttjänt kärnbränsle och självlysande i trehundratusen år.

Född för gammal för att vara ung

På väg mot Paris stannar vi en natt i Hamburg och bor på Generator Hostel, en kedja med filialer i en rad europeiska storstäder. Bakom receptionisten hänger en skärm som loopar musiklagd extremsport; hopp med motorcross i ökenlandskap, volter med snowboards och surfbrädor. Längre in i lokalen finns en "chill out area" där unga män samlats kring – är det ett flipperspel eller biljardbord? På väggen ett anslag med texten "Rule number one is HAVE FUN!". Jag känner mig som 100 år.

Detta intensivt exponerade ungdomstema kommer inte som en överraskning. Första gången jag bodde på Generator var 2003, i London. Jag var 17 år och för ung för att delta i organiserade pubcrawls. Ändå kände jag mig redan för gammal, inte för barer och nattliv, men för att vara en sådan "ungdom" som Generator vänder sig till.

Nyckelordet i den ungdomsdiskurs som företaget har gjort till sitt varumärke är just fun. Gärna skrivet i versaler ("FUN") följt av flera utropstecken ("FUN!!!"). Enligt FUN!!!-diskursen bör unga människor vara glada och ägna sig åt bekymmersfri konsumtion, galna fester och intensivt umgänge med andra unga människor, gärna främlingar, på ett härligt spontant sätt. Vad som inte riktigt passar in är att vara allvarlig – politisk, ifrågasättande, intresserad av samhällsfrågor, intellektuellt nyfiken. Gärna ekonomiskt bortskämd, men inte filosofiskt missnöjd.

I drygt 15 år har jag hävdat att det kommer passa mig perfekt att vara 35 och äldre. Först då kommer min ålder att matcha min personlighet fullt ut. Äntligen blir det fullständigt legitimt att spara kvitton och kräva sin rätt som konsument. Vara allvarligt bekymrad över världens tillstånd och noga studera brandutgångarna på hotell där första regeln inte är att ha kul, utan att hänga upp handdukarna så att de inte tvättas i onödan. Jag har nyss fyllt 29. I can't wait.

När konsten får sista ordet

Vi tar tåget till Paris, går till Centre Pompidou och ser en utställning med Mona Hatoum. I ett rum ligger klumpar av rött glas i burar av armeringsjärn. Det kan vara organ eller värkande hjärtan som vill pressa sig igenom våldsamma barriärer eller känslor som gömts undan men sipprar ut. Verket är typiskt för utställningen där en lång rad installationer tecknar in-your-face-budskap om våld, makt, gränser och skörhet. Det är vackert, starkt och förmedlat med en felfri finish och smartness som pekar mot reklam och industriell rationalitet.

I ett annat rum ligger tusentals glaspärlor utplacerade som en världskarta på golvet. En man i bekväma chinos och sandaler går obekymrat förbi den diskreta avspärrningen och får öar i Karibien att rulla ut i Atlanten. En vakt ropar och gestikulerar: Monsieur! Monsieur! Mannen ser sig förvirrat omkring och tassar sedan skamset ut ur världshavet.

I katalogen läser jag att verket handlar om politisk instabilitet. Det skisserar gränser mellan hav och land som vi är vana att se dem, men ligger inte fast och kan när som helst glida iväg. Museets besökare kommer därför, avsiktligt eller av misstag, att påverka världen när de passerar genom den/utställningen. Vakten sitter där hon sitter. Vakar över rummets gränser som vakter gör, och avkräver oss disciplin och självkontroll. Men Mona Hatoum får sista ordet.

Vi blir kvar länge. Försjunker i verkens metaforer och hänvisningar framåt och bakåt i tiden; mot allt vi ärvt av hjärtlös ingenjörskonst och kustlinjer som glöder i neon medan glaciärer smälter. Efteråt köper vi vykort för att minnas och svär över det ohederliga priset på en kopp kaffe, på Centre Pompidou i Paris.

Tankar om omtanke och kommunikation

Arazo Arif skriver i Feministiskt Perspektiv (150804) att hon undrar vad som är den tvåsamma relationens mening och funktion - "Om den hindrar dig från att känna dig trygg och älskad för hela den människa du är, med alla dina behov som förändras över tid". Här är mitt svar.

Den tvåsamma relationens mening och funktion är inte att förse en individ med alla känslor hen någonsin kan ha behov av - för detta kan det krävas många relationer, samtidigt. Meningen är att vara tillsammans och få möjlighet att bry sig om en annan människa som också bryr sig om en själv. Meningen är att få och ge omsorg.

En kärleksrelation mellan två personer måste inte bli en tvångströja och den måste inte innebära outtalade krav och anklagelser. Den kan innebära kommunikation med vilja att förstå, växande självinsikt och omtanke om den andra. Det är möjligt att prata om hur en vill ha det, till exempel om hur ofta och på vilka sätt en vill umgås tillsammans, med andra eller gemensamt med många andra människor. Det går att komma överens om hur olika behov, intressen och önskemål ska tas om hand - och ändra sig om det inte fungerar. Det krävs ömsesidig respekt och insikt om att det som är befriande för mig kan vara begränsande för den andra - och förmåga att hantera detta med omtanke om varandra.

Det finns inte heller något som säger att en relation som inte är tvåsam - eller en tvåsamhet som inte inkluderar sex - är mer eller mindre "ofri" än en "sexuell tvåsamhet". En vänskapsrelation, syskonrelation eller barn-förälder-relation kan vara nog så förtryckande, våldsam och full av orimliga krav på lojalitet, lydnad och självförnekelse.

En kultur som ställer särskilda förväntningar eller villkor på sexuella tvåsamhetsrelationer medför att det krävs mycket kommunikation och lyhördhet för att se varandra, bortom de förväntningar vi "lär oss" att ha på en kärlekspartner. Men. Det är inte formen för relationen som avgör hur vi mår, det är innehållet och på vilka sätt vi visar omsorg för oss själva och varandra.

Arbetet i Aachen

Den tyska staden Aachen ligger i mellersta Tyskland nära gränsen mot Holland. Hit kommer vi med direkttåg från Paris. Promenerar, besöker museer, domkyrkan, stadsparken. Vädret växlar mellan solsken med kvav värme och snålblåst med vertikalt finmaskigt regn. Vi försöker vara stoiska och hålla fast vid våra planer. Gå ner på stan trots att vi hellre vill ligga kvar på sängen med varsin bok och en påse tortillachips. På kvällarna kan vi inte låta bli att räkna upp vad vi gjort under dagen och  ge oss själva ett värderande omdöme. "Bra jobbat idag!" eller nått i den stilen.

Vi äter middag och tar en öl. Vad sen? Affärerna har stängt. Gatorna ligger öde. Någonstans spelas levande musik för en glad publik. Det låter som ölsejdlar, grovhuggen inredning och 50 plus. Ljuden studsar mellan de höga stenhusen i gränderna. En stund letar vi efter en möjlig fortsättning på kvällen - det är inte ens mörkt ännu, och regnet lättar säkert snart - men vill inte ha mer alkohol, glass eller kaffe och hittar ingen anledning att inte gå hem. Det är ett misslyckande, så känns det, och en röst i mitt huvud säger: åkte ni hela vägen hit för att sova bort sommarnatten?! 

Det är en anklagande rastlös röst som vill och orkar allt. Vem tillhör den? Förmodligen flera. Det är ekot från visselpipor och stämpelklockor. Arvet från generationer av duktiga mänskor som huggit i oavsett. Den tomma ångesten i konsumenten som ålagts att leva livet till 150 procent. 

Om och om igen måste jag påminna mig om att det är vi som bestämmer, att vi gör som vi vill. Om och om igen omvandlar jag resan, ja hela min tillvaro, till ett arbete. Jag planerar, utför, avbryter, återupptar och värderar min insats kontinuerligt. Känner mig nyttig eller onyttig, beroende på. Arbetar genom mig Europa som om arbete var den enda form av existens jag var förmögen till, semester ett okänt fenomen. Det är en deprimerande tanke.

Hur vi (försökte) åka tåg som om det fanns en morgondag

Vi ville alltså åka tåg genom Europa. Inte därför att det går fort (det gör det inte) eller är billigt (hahaha), utan därför att vi ville se landskapet och avstå flyget. Med interrailkort, platsreservationer och kompletterande biljetter, till Köpenhamn, Hamburg, Köln, Paris, Aachen och tillbaka.

Eftersom SJ inte längre säljer utlandsbiljetter får vi boka våra resor på annat sätt. På Deutsche Bahns webbsida hittar vi information om linjer och avgångar i Tyskland och Frankrike, men här görs inga platsreservationer för interrailkort. Det får vi istället ordna, per mail och telefon, genom det svenska bolaget Tågbokningen. När biljetterna kommer på posten är de prydligt förpackade i etuier från SJ och dessutom märkta med SJ:s logotype. Logiskt, eller hur?

På sträckan Köpenhamn-Hamburg har tågen tillfälligt ersatts med buss. Enligt vår bokning körs linjen av Swebus som upphandlat våra platser av Eurolines. I det kvalmiga byggdammet bakom Köpenhamns centralstation släpar vi vår packning fram och tillbaka bland långfärdsbussarna. Inget Swebus, inget Eurolines och verkligen ingen linje som matchar numret i våra papper. Till slut hittar vi en buss med rätt avgångstid. I framrutan en handskriven lapp med en lång rad destinationer, längst ner: Hamburg. Chauffören, som kör för ett obskyrt bolag vi aldrig hört talas om, tittar länge på våra SJ-biljetter.

Ja, vi kommer fram. Vi kommer till och med hem - och kanske borde vi nöja oss med det. Men. Med tanke på EU-ländernas påstådda vilja till integration, harmonisering och rörlighet är det inget litet misslyckande att det är så infernaliskt komplicerat att åka tåg genom Europa. Samtidigt tillåts flygtrafiken gå på som om det fanns en morgondag utan klimatförändringar. Fail. Big time.

Maten i Europa

Så blir det sommar och semester och vi står på stationen i Falköping med varsin rullande resväska, nöjda med att vi tar tåget via Nässjö, inte Göteborg, ut i Europa. För det känns ju så; Europa är där - vi är här, som är någon annanstans. När vi läser om murarna som byggs i Europa, fort Europa, Frontex och flyktingar som ska skickas tillbaka till var de nu kom ifrån, om allt hemskt som pågår, så är Europa inte här, utan på andra sidan Öresund, på kontinenten, söder om. I våra huvuden, åtminstone i mitt, är jag inte riktigt inblandad. 

Inbillar jag mig att jag är mer fri från ansvar för Europas utveckling än invånare i andra europeiska länder, säg de som råkar bo i Ungern, Rumänien, Danmark, Grekland eller Serbien? Ja. Så länge jag inte tänker efter.

När jag tänker efter inser jag att det är bullshit. Att jag, i likhet med varje människa i Europa, deltar i och bär ett ansvar för vårt gemensamma nu. För potentiella initiativ, faktiska initiativ och brist på initiativ. För potentiellt motstånd, faktiskt motstånd och brist på motstånd. 

Jag vet att jag omöjligen kan resa från Falköping till Europa - eftersom jag redan är där. Ändå tänker jag slentrianmässigt, om och om igen, att det är precis vad vi gör. I handen en påse, i påsen bredda smörgåsar, praktiska festisar och en klase bananer. Som om vi var rädda att maten inte skulle räcka åt alla, i Europa. Gör den det?

Svt, GP, SvD, GT, Expressen, SLA, Fokus och Faktum kan ha rätt!

Det regnar i Falköping och den väntande rishögen på Mösseberg blir blöt. Om detta borde jag skriva: kvällens valborgsfirande med körsång, fackeltåg, brasa och fyrverkerier. Om våren som kommer med tjutande visselpipor och rop från fotbollsplanen nära Trinnöjegatan. Om den trevliga tulpanplanteringen vid Ranten. Om det nya kaféet som serverar Lejonet & Björnen på Centralstationen.

Men.
Om detta har jag ingenting att säga.
Just nu tänker jag bara på er.

Eller rättare sagt, på mina följare på Twitter. En tapper och spretig skara av skaraborgare, politiker och personer som jobbar med politik, statliga tjänstemän, journalister och redaktionella medier – just nu från Svt, GP, SvD, GT, Expressen, SLA, Fokus, Faktum och Vårt Göteborg. Hej! Er passiva uppmärksamhet smickrar mig oerhört och kondenserar min prestationskramp till några droppar i ett provrör som hotar att ödelägga hela projektet.

Att invånare och lokaltidningar vill läsa om vad som händer på Falbygden förstår jag helt och hållet (därav den något krystade Falköpingsanknutna inledningen). Att nationella eller storstadsbaserade medier hakar på har jag svårare att förstå. Men jag har mina teorier.

Förmodligen har de tråkigt på jobbet och längtar till landet men har fått nog av Underbara Claras vintageklänningar och husmoderliga slash entreprenöriella bakande och odlande. Kanske trålar de efter stoff till skrivbordsartiklar som kan sätta plåster på såren efter den utarmade landsbygdsbevakning? Eller också följer de konton hit och dit utan urskiljning för att inte missa en fest någonstans.

Rent hypotetiskt kan det också vara så att de scoutar efter glada amatörskribenter som med lite hjälp snabbt kan nå 100 000 läsare om dagen i en målgrupp så nischad att inte ens Per Schlingman visste att den fanns. Dammsuger internet efter potentiella feelgooodkolumnister som vränger sig ut och in för att leverera något som stryker medhårs och skänker en känsla av okomplicerad värme för mänskligheten. Eventuellt tror de att de hittat något att hålla ögonen på. Kanske har de rätt.

Tystnaden och floden

Ibland får jag höra att jag är en intensiv person. Det stämmer. Periodvis – under en kväll, en vecka eller tre månader – kan jag gripas av en våldsam vilja att kommunicera, få saker sagda och skrivna. Jag avbryter, höjer rösten, gestikulerar och kräver mer uppmärksamhet än jag ger tillbaka. Har roligt. Slutar uppfatta subtila signaler och kliver över människors gränser utan att förstå det.

Förr eller senare tar det slut – plötsligt ekar huvudet tomt och jag har inget mer att säga. Absolut ingenting. Dessutom har jag redan sagt tillräckligt och alldeles för mycket. Dragit på mig läsare, följare och förväntningar som jag omöjligen kan överträffa. Varit högljudd och tröttsam. Så jag tystnar.

Ibland leder tystnaden till en omedelbar lust att glömmas bort. Riv och bränn! Bensin bensin bensin! Allt blir genomblött och lättantändligt: fåfängt självupptagna texter, tramsiga försök att förklara komplexa sammanhang, skämt som skavt mer än de värmt. Om det finns en delete-knapp trycker jag på den. Googlar: radera retweetade tweets? Kastar allt över bord och grämer mig över att jag inte kan sudda i människors egna minnen.

Först när dammet lagt sig märker jag hur tråkigt jag har. Och hur tråkig jag är! Säger bara tråkiga saker. Tänker bara tråkiga tankar. Har en tråkig ton, tråkig uppsyn och absolut ingenting att bidra med i ett samtal. Ingenting som uppstår i mig är tillräckligt intressant för att skrivas ner, så jag låter bli. Om jag ändå försöker blir resultatet forcerat, fånigt, poserande, banalt eller högtravande. Löjligt.

Jag befinner mig i ebb.
Lång ebb.
Flera veckor utan vatten och alla båtar ligger på sidan och väntar.

Sedan läser jag en tidning. Eller ser en ny reklamkampanj. Och där står något dumt. Men hallå! Hur kan man trycka sånt här? Hur kan man skriva så här?! Varför ACCEPTERAR vi det här?! Månen har gått sitt varv. Floden rinner tillbaka. Här är vi nu.

Jag läser Tobias Holmgrens intervju med Sandra Beijer i Göteborgs-Posten (150426). Sandra är 30 år, framgångsrik skribent, bloggare och debuterande författare. Och Tobias frågar: "Är det läskigt att ha så mycket makt som du ändå har på bloggen?".

Oh no you didn’t.

Om denna fråga, och det faktum att en manlig journalist på fullt allvar ställer den till en vuxen kvinnlig författare och skribent, har jag inte en åsikt utan tjugo, minst. Samtidigt. Och jag måste kommunicera dem till någon nu, genast. Stackars A får mycket svårt att läsa klart artikeln om EUs tiopunktsprogram. Flod. Mycket flod. Högt vatten och strida strömmar. Ett tag. Oklart hur länge.

Sommarpratet inom räckhåll

En kväll berättar A att han blivit erbjuden att göra ett eget sommarprat och jag bara (!!!). Det är visserligen inte P1 som frågar utan stadens egen lokalradiokanal – men ändå! 60 minuter egen radiotid på Radio Falköping är en ära i sig och ett utrymme så gott som något.

Jag upptäckte Sommarpratarna i P1 så sent som 2005. Under flera år lyssnade jag kategoriskt på alla – alla – som pratade, även de mest okarismatiska företagsledarna. Ganska snart kunde jag urskilja återkommande ämnesval, upplägg och berättartekniker. Ett år skulle alla prata om plågsamma sjukdomsförlopp med ett allvarligt menat carpe diem-budskap på slutet. Ett annat år dominerande temat Jag och min far – sprängfyllt av sentimentala anekdoter och så det obligatoriska ”Tack pappa”.

Ett upplägg som återkommer år efter år är Den gripande uppväxtskildringen. Kronologiska eländesskildringar i första person singularis som inleds in medias res med repliker som gestaltar ett trauma och avslutas med orden ”Nu ska jag gå ut i solen och…”. Den här typen av program är ofta starkt berörande men relativt förutsägbara till form och innehåll.

De absolut vanligaste uppläggen är Småputtriga anekdoter och allehanda synpunkter utan inbördes sammanhang och Jag och mitt CV. I den senare kategorin hamnar finansmän som ingående beskriver hur de avancerat från sitt första jobb som springpojke (alltid springpojke) och idrottare som med sövande monoton röst radar upp personliga rekord och världscupsegrar som ”kändes helt fantastiskt!”. Efteråt stirrar jag ut i intet och undrar vad jag ska göra med all information. Frågan är om det är sommarpratarna eller producenterna som inte förmår bättre?

Och så har vi de fantastiska programmen. Vi har Olof Wretling. Författare som kan berätta och berättare som kan skriva. De som får en att lyssna koncentrerat i 90 minuter, sucka av lycka och överväga att anmäla sig till en skrivkurs på distans.

Jag frågar A om han tror att Radio Falköping kan ha behov av fler sommarpratare? Det tror han.

"Älskling jag fotograferade ett kulturarv" eller "Söndagsutflykter vi minns"

En kär vän kommer på besök. Det är söndag, vår i luften och perfekt väder för en utflykt med fika. Vi tar med systemkameran, den tunga, klumpiga med nya objektivet. Det medför vissa förväntningar; från och med nu söker vi med blicken efter tillfällen värda att minnas.

Vi kör till Åsle Tå, ett "upplevelsemuseum” som stoltserar med ”Sveriges största samling backstugor”. Museet grundades av en hembygdsförening redan 1923, vilket enligt A gör platsen till ett meta-kulturarv. Ett museum-i-museet som hjälper oss att minnas både fattiga människors boendemiljöer och den nationalromantiska hembygdsrörelsen.

Hemsidan utlovar söndagsöppet men väl på plats finns inte en själ. Stugor, gårdsbutik och restaurang – allt är släckt och låst. Vi går ett varv och knäpper några bilder på torp och svinstior. Tröttnar och far vidare till Ålleberg där det ska finnas ett café med fin utsikt mot staden. Så snart vi parkerat ser vi hur ett annat sällskap stryker kring byggnaden som utsvultna katter och förstår – det är stängt. Så vi nöjer oss med att titta på lapptäcket av hagar och åkermark som försvinner bort i fjärran och kisar mot kameran med solen i ögonen. Jag försöker säga något djupsinnigt om ”allt arbete människor lagt ner för att kunna bruka jorden” men övertygar ingen. Det blåser kallt. Öronen fryser. Vi vill ha kaffe.

Att åka hem och fika vore ett nederlag, så vi synar alternativen och konstaterar att de är förskräckande få på en söndag i trakterna kring Falköping. Till slut hamnar vi på Rasta med bryggkaffe och wienerbröd. Ingen fotograferar. Vi har sedan länge ställt in skärpan på det pittoreska, insmickrande, imponerande och spektakulära. Lärt oss att zooma in platser som hembygdsföreningar och turistbyråer har ringat in och skänkt ett värde. Att vår tids vägkrogar är arvtagare till äldre tiders gästgiverier och värdshus, 1900-talets järnvägshotell och amerikansk motellkultur, kanske till och med platser där bilismen skapat viss integration mellan samhällsklasserna, är inget vi reflekterar över.

Om trettio år ska vi bläddra bland bilderna från vår första vår i Falköping och se att vi besökte för-demokratiska Åsle Tå och forntidens Ålleberg. Av fikan på Rasta finns inte ett spår. Minns vi ens att Rasta fanns? Vid den här tiden är vägkrogen sedan länge jämnad med marken och ersatt av en fabrik som utvinner flygbränsle ur kogödsel. Först år 2080 gräver arkeologer fram ett flertal spännande bensintankar på platsen och tack vare öronmärkta forskningsmedel och en stark folkrörelse för bevarandet av lämningar från den oljeberoende epoken upprättas en replika av den ursprungliga restaurangen med egen souvenirshop och luftkonditionerad matsal. När ortsbor kommer dit på söndagsutflykt har de sina bästa kameror med sig.

Att köra buss på Falbygden är som att springa upp för en sommaräng

Imorse sprang jag till bussen igen. När jag kommer fram, en minut före avgångstid, plirar busschauffören med ögonen och säger "vad GÖR du (nu igen)?". "Jag skyndar mig (nu igen)" flåsar jag och känner hur svetten pärlar sig runt halsen. Då suckar han och skakar demonstrativt på huvudet som om jag borde lära mig att busschaufförerna på Falbygden inte gasar ifrån springande morgonpendlare. I gengäld får han mitt soligaste leende.

Min erfarenhet av att åka buss är lång, ingående och koncentrerad till göteborgstrakten. Här går det vilt till ibland, särskilt i centrum. Jag har sett backspeglar flyga när bilar tränger sig i bussens svängradie. Jag har hört bakrutor krossas till finmaskiga spindelnät då busschaufförer backar för långt och för snabbt. Jag har åkt dragspelsbuss som tar kurvan för snävt runt gatskyltar och blir kvar där, som en av Uri Gellers böjda skedar.

En enda Uri-Geller-buss i Brunnsparken räcker för att släcka ner spårvagnstrafiken under flera timmar. Plötsligt ska stadens alla spårvagnsresenärer byta till buss. Samtidigt. Folk vill bara komma hem med sina matkassar och arbetsmiljörelaterade stressymptom. Ingen orkar vänta, alla vill klämma in sig. Unga och gamla, barnvagnar och permobiler, hundar och djembetrummor. Trängs och kläms och ramlar och knuffas fram och tillbaka varje gång bussen bromsar eller gasar. Och där flög en backspegel till.

Nämnde jag spyorna i nattrafiken? Jag har sett alla varianter. Spyor som dreglar fram i mungipan. Spyor som sprutar rakt ut. Spyor som hänger i långa trådar från hakan och ner på magen. Spyor som hulkas ner i bruna McDonaldspåsar. Tricket att gå av, kräkas i en buske och vänta på nästa buss har fortfarande inte förankrats hos göteborgarna.

Så vart vill jag komma? Till nattklubbarnas öppettider eller privatbilismens fördelar? Inte alls. Det här är inget mer än en stilla uppmuntran till Göteborgs alla stackars busschaufförer: Byt jobb! Flytta till Falbygden! Här är spyorna färre, ljudnivån lägre, trängseln sällsynt och trafikhetsen obefintlig. Här når himlen hela vägen ner till horisonten. Här har ni tid att vänta in en springande resenär. I gengäld får ni uppriktiga leenden och innerlig tacksamhet. Nästa tur dröjer en timma.

Vad vrålande ungdomar i Falköping vet

Jag tänder ljus, A poppar popcorn. Sedan sjunker vi ner i soffan och klickar fram Blue Jasmine i iTunes filmutbud. Cate Blanchett är som gjord för rollen som fallen överklasslady med neurotisk blick och skakande händer. Ena stunden lyssnar vi till hundra nyanser av nervsammanbrott. I nästa överröstas hon av ett "dunk dunk dunk WÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH!!! Dunk dunk dunk WÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH!!!". Det är fredagskväll i Falköping och basen slår mot rutorna när traktens bilburna ungdom cruisar förbi.

En utbredd uppfattning om fester är att de inträffar när uppklädda människor dricker alkohol i grupp. Det är fel. En fest är vad som inträffar när ett kollektiv lyfter sig självt i våg efter våg av synkroniserad energi.

Om det räcker att du mumlar "ursäkta" för att kringvarande gäster ska klyva sig som Röda havet inför din promenad mot toaletten - då är det ingen fest. Om du kan ringa ett telefonsamtal utan att höja rösten är det kanske en trevlig kväll - men det är ingen fest. Och nej, det hjälper inte att häva ett glas rödvin till. Om arrangören inte vet vad som krävs är festen redan död, kremerad och strödd över diskbänken där tomglasen samlas.

Fester är som eld - de kräver bränsle, syre och hetta för att brinna. Närmare bestämt:

1) Tillräckligt många människor på tillräckligt liten yta. För att skapa en kollektiv puls som övertrumfar individernas blyghet krävs närhet. Svett, hud, andedräkt, tänder.

2) Mörker. En form av maskering som människor behöver för att våga ge sig hän.

3) Hög volym. Fester kräver rytmer som sliter tag i kroppar. Kroppar törs sällan slita tag i rytmer. Simple as that.

När ungdomar från trakten tränger in sig i bilar, maxar musiken och glider fram över Falköpings gator i fredagsmörkret gör de allt rätt. I våg efter våg av kollektiv energi vrålar de rakt ut: WÖÖÖÖÖÖÖÖH!!! Så låter deras fest.

Jag borde ha pausat Woody Allen, öppnat fönstret och ropat tillbaka: "Hallåå!! Ni vet väl att ni kan sälja er kunskap och erfarenhet för sinnessjuka pengar om ni förpackar den till en föreläsning för event- och nöjesbraschen!? Nog med Micael Bindefeld nu! Er tid är här!!".

En plats med plats för liv

Vi går till Mösseberg för att titta på våren och utsikten. Där nere ligger staden, den flyter på ett böljande jordbrukshav. Vi pekar ut platserna vi kan: vårt hus och järnvägsstationen rakt fram, Osterian nere till höger, storhandeln med flaggstänger långt bort och så vindkraftverken som står på vakt vid horisonten. Himlen är stor och hög i vackert skiftande pasteller. Där hänger månen, rund och vit. Nu blir den omkörd av en segelflygare! Det är – romantiskt.

På campingen sitter människor i husvagnar och ser på TV. A tycker det är märkligt, men jag känner mig som hemma och vill genast berätta att jag har varit här på husvagnssemester. Jag kan ha varit nio eller tio år. Det var en solig långhelg och mina föräldrar var bjudna på återträff med en avvecklad MC-klubb. Bland barnen fanns två syskon i min egen ålder vars föräldrar körde motorcykel. De hade egna MC-hjälmar och fick åka i en sidovagn med inbyggd kassettradio. Ååååh! Tänk att få sitta så, alldeles inkapslad och lyssna på Ace of Base i hörlurar medan världen rusar emot en! Jag tyckte att det var otroligt tufft och kunde förmodligen inte dölja min avund särskilt väl.

Campinghelgen var snabbt överstökad men sidovagnen stannade kvar. Många gånger funderade jag på vad som var värst: att aldrig få åka sidovagn med Ace of Base – eller att växa ur sidovagnen och behöva acceptera att den sista åkturen var förbi? Att aldrig få sitta under ett sidovagnskapell och lyssna på regnet som smattrar i 70 km/h, eller att tvingas inse att sidovagnen var en parantes i tidens flämtande flykt mot dödens svarta hål? Att missa eller mista? Min relation till melankolin grundlades alldeles bestämt här, på Mösseberg.

Vi rundar den frusna badpölen och ser långskidåkarna som hukar i spåren och stretchar vid motionsstugan. Där inne sitter människor och fikar på ett föreningsgemytligt sätt. En hund skäller från ett elljusspår i närheten. Vid lekplatsen har ett sällskap samlats för att grilla korv i en praktisk cement-ring. En av dem säger Hej! och jag säger Hej!

På hemvägen djupnar mörkret och gör snöresterna självlysande. A får min ena vante för han fryser om händerna. Jag tänker att Mösseberg är en plats med plats för romantik, för melankoli, för motionärer, för barn, för djur och för brasor att samlas kring. Det är, precis som hela Falköping, en plats med plats för liv och det passar mig bra.

Kyssen från Svenskt Näringsliv

”Men hur hamnade du i Tidaholm?” frågar någon jag träffar på jobbet. ”Oj” säger jag för att vinna tid. Frågan är komplicerad, mångbottnad. Filosofisk om man så vill. Jag mumlar något halvhjärtat om en intressant annons och vackra omgivningar. Samtalet går vidare men frågan stannar kvar hos mig. Hur hamnade jag här, egentligen?

Att flytta är att orsaka en jordbävning. Sediment av saker och minnen rivs upp, tumlar omkring och måste sorteras på nytt. Plötsligt står jag där, bland badmintonracketar, sovsäckar och julgransfötter, och stryker dammet av ett inramat diplom från Svenskt Näringsliv. I maj 2002 vann jag en skrivartävling som gick ut på att jämföra erfarenheter från prao med tankar om yrkeslivet. Som jag minns det gav texten uttryck för en mycket allvarligt menad ambition att erövra den urbana medelklassens samtliga privilegier. Tankegången sammanfattades i ett koncist ”jag ser inget fel i att vilja ha allt”.

Vinsten tillkännagavs under dramatiska former då en representant från Svenskt Näringsliv och en annan från Västsvenska Handelskammaren stormade in i klassrummet under en pågående SO-lektion, tätt åtföljda av klassföreståndare och en alltiallo-reporter från lokaltidningen. Efter prisutdelningen (blommor, diplom och ett diskret vitt kuvert) skulle det firas med prinsesstårta och pärondryck "med ciderkaraktär". Jag blev stående vid katedern och konverserade Svenskt Näringsliv medan mina klasskamrater satt tysta i sina bänkar och petade i sig grädde och marsipan med små vassa plastskedar. Det var en obehaglig triumf.

Svenskt Näringsliv frågade osökt vad mina föräldrar arbetade med. Jag svarade uppriktigt att de var handläggare och lagerarbetare. Då frågade Svenskt Näringsliv om det var så att vi ”diskuterade mycket vid köksbordet där hemma”. Nej, inte direkt, sa jag och undrade vart de ville komma. Nåväl. Kapitalet hade kysst mig på pannan och önskat mig lycka till på min jakt efter Allt. 16 år gammal var jag rättmätig ägare till, i princip, hela världen. 

Tretton år senare bor jag i en hyresrätt i Falköping och arbetar med välfärden i Tidaholm. Om MUF hade rekryterat nya medlemmar på vår skola den där dagen är det mycket möjligt att jag hade hamnat någon helt annanstans.

Sportbaren och genusprotokollet

Fem minuter ner på vår gata ligger O'Learys Falköping. En gång i månaden är det quizkväll med Per & Per & Sara. Dit går vi med A:s kollegor.

Quizzet hålls i källaren. På väggen en skylt med texten Man Cave. På menyn en köttfest. Överallt bilder av kämpande, vrålande, krigsmålade alfahannar. När Per &  Per & Sara drar igång tävlingen har jag tagit på mig så tjocka genusglasögon att jag knappt ser ölglaset framför mig. Minsta antydan till kvinnoförakt eller könskonservatism kommer tas upp i protokollet.

Lokalen är full av 30-plussare som vill roa sig i grupp och lekledarna tar sitt uppdrag på största allvar. Efter tio minuter dirigerar Per & Per kollektiv Brandsta citysläckers-handklappning och främlingar känner sig (nästan) som vänner. Det hela är, måste jag medge, noga planerat och skickligt genomfört. Arbetsdelningen mellan Per & Per & Sara tangerar visserligen välbekanta könsstereotyper (Sara sjunger fint, Per & Per skojar om sig själva), men det är också det enda de kan anklagas för.

Första pris, en gratis nota, går till två unga män vid bordet bredvid vårt. Lagnamnet 100 kilo får mig att tänka på 90-talsbarnprogrammet 100 kg godis, där Thomas Gylling talade till kameran med överdriven scenskolemimik medan animerat godis i grälla färger roterade runt honom. Jag vill gärna fråga dem om lagnamnet är en referens till Gylling och i så fall varför, men hinner inte komma till skott innan musiken tystnar, taklampor tänds, skärmarna släcks och kittet som (nästan) gjorde oss till vänner smälter bort.

När vi kommit hem konstaterar A att "fast man väntade sig något mer eller mindre sexistiskt snedsteg så kom det aldrig". Jag kan bara hålla med – genusprotokollet saknar anmärkningar. Det var, i all enkelhet, en trevlig kväll.

Bilägaren hälsar och tackar för ångesten

Jag har en vän i Göteborg. En miljömedveten sådan. Det första han sa när vi sa att vi skulle flytta till Falköping var: åh nej, då kommer ni köpa bil! Det kommer inte hända, sa vi. Nu har vi köpt en bil.

Vi behöver en bil om vi ska kunna lära känna landsbygden och människor som bor där, säger jag, och syftar på de där nya vännerna vi ska hitta och besöka i gudsförgätna avkrokar långt utanför kollektivtrafikens grovmaskiga nät. Ingen säger att det återstår att se var våra ännu obefintliga och högst hypotetiska landsbygdsvänner har bosatt sig och hur bussförbindelserna dit ser ut, samt i vilken mån vi kommer att träffas hemma hos dem eller någon annanstans. Folk är för artiga.

Och så behöver vi bil för att åka till trandansen vid Hornborgarsjön, fortsätter jag. That's right. Jag som aldrig förut uppvisat minsta fågelintresse behöver plötsligt en bil för detta specifika en-gång-om-året-ändamål. Har jag undersökt bussförbindelserna? Nej, men ingen frågar om det. Istället nickar de införstående med vårt uppenbart trängande behov av att äga ett fordon. Trandansen är ju ändå trandansen liksom.

Hela diskussionen skaver mot min övertygelse om privatbilismens bidrag till ekosystemens undergång. Därför måste jag vinna den till varje pris. Bara genom att övertyga någon annan kan jag övertyga mig själv och hålla ångesten på avstånd.

Vid minsta tecken på tvekan och eftertanke hos mina åhörare drar jag fram mitt sista och starkaste kort. Vi behöver en bil så att jag kan ta körkort. Så att jag kan köra bil. Jag ser ut över min publik och konstaterar nöjt att tystnad råder. Inga följdfrågor och inga ironiska harklingar. Jag släcker ner min imaginära powerpoint och lommar iväg efter ännu en kopp besprutat kaffe i fikarummet.

Cirkelresonemangets styrka är att man (ibland) måste genomskåda en hel världsordning för att avfärda det. Få är beredda att vara så obekväma på stående fot.

Jag är glad att jag har min vän i Göteborg, han som ser hur ekosystemen förlorar sitt krig mot giftiga utsläpp och bekvämlighet. Han som hjälper mig att hålla min ångest vid liv och får mig att googla busstabellen till Hornborgarsjön.

"Superåret 2015" eller "Har vi verkligen förtjänat det här?"

Det är A som säger det först: vi flyttar härifrån. Jag ska snart bli arbetslös igen och är redan på väg in i mörkret. Han trivs inte på sitt jobb och pendlar långt varje dag. Två fria människor (sätt det inom citationstecken om ni vill). Varför skulle vi stanna kvar?

Min första reaktion är rädsla. Jag gråter och skriker att han "inte får ta ifrån mig mitt hem!!". En hyresrätt på Hisingen som blivit min sista trygga zon i en värld som fallit samman. Men A är klok. Det finns andra hem för oss. Andra jobb. Andra platser. Bättre tider.

Inom några veckor har han fått en ny tjänst i  Falköping. Det är inte utan att jag blir avundsjuk. Hur kan det gå så lätt för honom, när det varit så svårt för mig?! Men mest blir jag glad, och stolt. I Göteborg finns ingenting kvar att förlora.

Falköping kräver inga sju år i kö för att få en central hyresrätt. Tvärtom – vi kan vänta tills vi hittar något vi verkligen vill ha. Ratar en mörk fyra i trist 70-talshus. Tittar på en ljus trea i en före detta teater och fattar vårt beslut med en enda blick bakom fastighetsägarens rygg. På tåget tillbaka till Göteborg turas vi om att hålla i kontraktet och säga: "vi ska bo här nu", "tänk att vi ska bo här nu!", "alltså, det är så fint!", och "har vi verkligen förtjänat det här?".

En månad senare, strax före jul, blir jag erbjuden en fast tjänst i grannkommunen Tidaholm. En rolig tjänst med stora möjligheter att påverka organisationens utveckling. Jag får kollegor och eget kontor med namnskylt vid dörren. En liten slick laptop och en Samsung Galaxy S4. Skyddsronder, fackliga ombud, friskvårdsbidrag och betald semester.

En plats att tillhöra. En stol som är tom när jag är sjuk. Ett nytt liv. En ny värld. Jag tror vi har förtjänat det.