Komplicerade sopor

Står i badrummet med ena foten på toalocket och den andra på våtmattan. Redo, med rakskum "för kvinnor" (dont't get me started) och rakhyvel för engångsbruk (ja, även jag). Trycker in den lilla fjongen på munstycket och drar en elegant linje längs med vaden. Förväntar mig en blå sträng av kemisk gegga. Får ett sprutt och ett pys. Löddret, som följt mig genom livet sedan 1999, är slut.


Under diskbänken har vi en särskild påse för Komplicerade Sopor. Här hamnar de (alldeles för många) förpackningar och prylar som sopstationen vid fotbollsplanen inte rår på. Raklöddret för kvinnor – en metalltub med drivgas och kemikalier toppat med ett fastgjutet munstycke av plast – blir både vidunder och praktexemplar i denna samling av dåliga samveten.

Blir sedan stående i köket. Glömmer hårväxten och rakhyveln och den nära förestående weekendresan med offentligt bastubad. Tänker på komplicerade sopor. Som rasslande skräppåse och som metafor. Känner tacksamhet för den kommunala återvinningscentralen som tar emot och, åtminstone i symbolisk mening, tar över ansvaret för de giftiga konsekvenserna av min livsföring. De andra, verkligt komplicerade restprodukterna av ett levt liv, det känslomässigt radioaktiva, är desto svårare att bli av med och låter sig inte lämpas över på någon annan. Möjligen kan det spridas ut till fler men inte samlas ihop och lämnas bort.

De riktigt komplicerade soporna måste vi själva bryta ner. Vara våra egna komposter. Överfulla av uttjänt kärnbränsle och självlysande i trehundratusen år.