Vi ville alltså åka tåg genom Europa. Inte därför att det går fort (det gör det inte) eller är billigt (hahaha), utan därför att vi ville se landskapet och avstå flyget. Med interrailkort, platsreservationer och kompletterande biljetter, till Köpenhamn, Hamburg, Köln, Paris, Aachen och tillbaka.
Eftersom SJ inte längre säljer utlandsbiljetter får vi boka våra resor på annat sätt. På Deutsche Bahns webbsida hittar vi information om linjer och avgångar i Tyskland och Frankrike, men här görs inga platsreservationer för interrailkort. Det får vi istället ordna, per mail och telefon, genom det svenska bolaget Tågbokningen. När biljetterna kommer på posten är de prydligt förpackade i etuier från SJ och dessutom märkta med SJ:s logotype. Logiskt, eller hur?
På sträckan Köpenhamn-Hamburg har tågen tillfälligt ersatts med buss. Enligt vår bokning körs linjen av Swebus som upphandlat våra platser av Eurolines. I det kvalmiga byggdammet bakom Köpenhamns centralstation släpar vi vår packning fram och tillbaka bland långfärdsbussarna. Inget Swebus, inget Eurolines och verkligen ingen linje som matchar numret i våra papper. Till slut hittar vi en buss med rätt avgångstid. I framrutan en handskriven lapp med en lång rad destinationer, längst ner: Hamburg. Chauffören, som kör för ett obskyrt bolag vi aldrig hört talas om, tittar länge på våra SJ-biljetter.
Ja, vi kommer fram. Vi kommer till och med hem - och kanske borde vi nöja oss med det. Men. Med tanke på EU-ländernas påstådda vilja till integration, harmonisering och rörlighet är det inget litet misslyckande att det är så infernaliskt komplicerat att åka tåg genom Europa. Samtidigt tillåts flygtrafiken gå på som om det fanns en morgondag utan klimatförändringar. Fail. Big time.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar