lördag 8 augusti 2015

När konsten får sista ordet

Vi tar tåget till Paris, går till Centre Pompidou och ser en utställning med Mona Hatoum. I ett rum ligger klumpar av rött glas i burar av armeringsjärn. Det kan vara organ eller värkande hjärtan som vill pressa sig igenom våldsamma barriärer eller känslor som gömts undan men sipprar ut. Verket är typiskt för utställningen där en lång rad installationer tecknar in-your-face-budskap om våld, makt, gränser och skörhet. Det är vackert, starkt och förmedlat med en felfri finish och smartness som pekar mot reklam och industriell rationalitet.

I ett annat rum ligger tusentals glaspärlor utplacerade som en världskarta på golvet. En man i bekväma chinos och sandaler går obekymrat förbi den diskreta avspärrningen och får öar i Karibien att rulla ut i Atlanten. En vakt ropar och gestikulerar: Monsieur! Monsieur! Mannen ser sig förvirrat omkring och tassar sedan skamset ut ur världshavet.

I katalogen läser jag att verket handlar om politisk instabilitet. Det skisserar gränser mellan hav och land som vi är vana att se dem, men ligger inte fast och kan när som helst glida iväg. Museets besökare kommer därför, avsiktligt eller av misstag, att påverka världen när de passerar genom den/utställningen. Vakten sitter där hon sitter. Vakar över rummets gränser som vakter gör, och avkräver oss disciplin och självkontroll. Men Mona Hatoum får sista ordet.

Vi blir kvar länge. Försjunker i verkens metaforer och hänvisningar framåt och bakåt i tiden; mot allt vi ärvt av hjärtlös ingenjörskonst och kustlinjer som glöder i neon medan glaciärer smälter. Efteråt köper vi vykort för att minnas och svär över det ohederliga priset på en kopp kaffe, på Centre Pompidou i Paris.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar