En kär vän kommer på besök. Det är söndag, vår i luften och perfekt väder för en utflykt med fika. Vi tar med systemkameran, den tunga, klumpiga med nya objektivet. Det medför vissa förväntningar; från och med nu söker vi med blicken efter tillfällen värda att minnas.
Vi kör till Åsle Tå, ett "upplevelsemuseum” som stoltserar med ”Sveriges största samling backstugor”. Museet grundades av en hembygdsförening redan 1923, vilket enligt A gör platsen till ett meta-kulturarv. Ett museum-i-museet som hjälper oss att minnas både fattiga människors boendemiljöer och den nationalromantiska hembygdsrörelsen.
Hemsidan utlovar söndagsöppet men väl på plats finns inte en själ. Stugor, gårdsbutik och restaurang – allt är släckt och låst. Vi går ett varv och knäpper några bilder på torp och svinstior. Tröttnar och far vidare till Ålleberg där det ska finnas ett café med fin utsikt mot staden. Så snart vi parkerat ser vi hur ett annat sällskap stryker kring byggnaden som utsvultna katter och förstår – det är stängt. Så vi nöjer oss med att titta på lapptäcket av hagar och åkermark som försvinner bort i fjärran och kisar mot kameran med solen i ögonen. Jag försöker säga något djupsinnigt om ”allt arbete människor lagt ner för att kunna bruka jorden” men övertygar ingen. Det blåser kallt. Öronen fryser. Vi vill ha kaffe.
Att åka hem och fika vore ett nederlag, så vi synar alternativen och konstaterar att de är förskräckande få på en söndag i trakterna kring Falköping. Till slut hamnar vi på Rasta med bryggkaffe och wienerbröd. Ingen fotograferar. Vi har sedan länge ställt in skärpan på det pittoreska, insmickrande, imponerande och spektakulära. Lärt oss att zooma in platser som hembygdsföreningar och turistbyråer har ringat in och skänkt ett värde. Att vår tids vägkrogar är arvtagare till äldre tiders gästgiverier och värdshus, 1900-talets järnvägshotell och amerikansk motellkultur, kanske till och med platser där bilismen skapat viss integration mellan samhällsklasserna, är inget vi reflekterar över.
Om trettio år ska vi bläddra bland bilderna från vår första vår i Falköping och se att vi besökte för-demokratiska Åsle Tå och forntidens Ålleberg. Av fikan på Rasta finns inte ett spår. Minns vi ens att Rasta fanns? Vid den här tiden är vägkrogen sedan länge jämnad med marken och ersatt av en fabrik som utvinner flygbränsle ur kogödsel. Först år 2080 gräver arkeologer fram ett flertal spännande bensintankar på platsen och tack vare öronmärkta forskningsmedel och en stark folkrörelse för bevarandet av lämningar från den oljeberoende epoken upprättas en replika av den ursprungliga restaurangen med egen souvenirshop och luftkonditionerad matsal. När ortsbor kommer dit på söndagsutflykt har de sina bästa kameror med sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar