Kyssen från Svenskt Näringsliv

”Men hur hamnade du i Tidaholm?” frågar någon jag träffar på jobbet. ”Oj” säger jag för att vinna tid. Frågan är komplicerad, mångbottnad. Filosofisk om man så vill. Jag mumlar något halvhjärtat om en intressant annons och vackra omgivningar. Samtalet går vidare men frågan stannar kvar hos mig. Hur hamnade jag här, egentligen?

Att flytta är att orsaka en jordbävning. Sediment av saker och minnen rivs upp, tumlar omkring och måste sorteras på nytt. Plötsligt står jag där, bland badmintonracketar, sovsäckar och julgransfötter, och stryker dammet av ett inramat diplom från Svenskt Näringsliv. I maj 2002 vann jag en skrivartävling som gick ut på att jämföra erfarenheter från prao med tankar om yrkeslivet. Som jag minns det gav texten uttryck för en mycket allvarligt menad ambition att erövra den urbana medelklassens samtliga privilegier. Tankegången sammanfattades i ett koncist ”jag ser inget fel i att vilja ha allt”.

Vinsten tillkännagavs under dramatiska former då en representant från Svenskt Näringsliv och en annan från Västsvenska Handelskammaren stormade in i klassrummet under en pågående SO-lektion, tätt åtföljda av klassföreståndare och en alltiallo-reporter från lokaltidningen. Efter prisutdelningen (blommor, diplom och ett diskret vitt kuvert) skulle det firas med prinsesstårta och pärondryck "med ciderkaraktär". Jag blev stående vid katedern och konverserade Svenskt Näringsliv medan mina klasskamrater satt tysta i sina bänkar och petade i sig grädde och marsipan med små vassa plastskedar. Det var en obehaglig triumf.

Svenskt Näringsliv frågade osökt vad mina föräldrar arbetade med. Jag svarade uppriktigt att de var handläggare och lagerarbetare. Då frågade Svenskt Näringsliv om det var så att vi ”diskuterade mycket vid köksbordet där hemma”. Nej, inte direkt, sa jag och undrade vart de ville komma. Nåväl. Kapitalet hade kysst mig på pannan och önskat mig lycka till på min jakt efter Allt. 16 år gammal var jag rättmätig ägare till, i princip, hela världen. 

Tretton år senare bor jag i en hyresrätt i Falköping och arbetar med välfärden i Tidaholm. Om MUF hade rekryterat nya medlemmar på vår skola den där dagen är det mycket möjligt att jag hade hamnat någon helt annanstans.