Att köra buss på Falbygden är som att springa upp för en sommaräng

Imorse sprang jag till bussen igen. När jag kommer fram, en minut före avgångstid, plirar busschauffören med ögonen och säger "vad GÖR du (nu igen)?". "Jag skyndar mig (nu igen)" flåsar jag och känner hur svetten pärlar sig runt halsen. Då suckar han och skakar demonstrativt på huvudet som om jag borde lära mig att busschaufförerna på Falbygden inte gasar ifrån springande morgonpendlare. I gengäld får han mitt soligaste leende.

Min erfarenhet av att åka buss är lång, ingående och koncentrerad till göteborgstrakten. Här går det vilt till ibland, särskilt i centrum. Jag har sett backspeglar flyga när bilar tränger sig i bussens svängradie. Jag har hört bakrutor krossas till finmaskiga spindelnät då busschaufförer backar för långt och för snabbt. Jag har åkt dragspelsbuss som tar kurvan för snävt runt gatskyltar och blir kvar där, som en av Uri Gellers böjda skedar.

En enda Uri-Geller-buss i Brunnsparken räcker för att släcka ner spårvagnstrafiken under flera timmar. Plötsligt ska stadens alla spårvagnsresenärer byta till buss. Samtidigt. Folk vill bara komma hem med sina matkassar och arbetsmiljörelaterade stressymptom. Ingen orkar vänta, alla vill klämma in sig. Unga och gamla, barnvagnar och permobiler, hundar och djembetrummor. Trängs och kläms och ramlar och knuffas fram och tillbaka varje gång bussen bromsar eller gasar. Och där flög en backspegel till.

Nämnde jag spyorna i nattrafiken? Jag har sett alla varianter. Spyor som dreglar fram i mungipan. Spyor som sprutar rakt ut. Spyor som hänger i långa trådar från hakan och ner på magen. Spyor som hulkas ner i bruna McDonaldspåsar. Tricket att gå av, kräkas i en buske och vänta på nästa buss har fortfarande inte förankrats hos göteborgarna.

Så vart vill jag komma? Till nattklubbarnas öppettider eller privatbilismens fördelar? Inte alls. Det här är inget mer än en stilla uppmuntran till Göteborgs alla stackars busschaufförer: Byt jobb! Flytta till Falbygden! Här är spyorna färre, ljudnivån lägre, trängseln sällsynt och trafikhetsen obefintlig. Här når himlen hela vägen ner till horisonten. Här har ni tid att vänta in en springande resenär. I gengäld får ni uppriktiga leenden och innerlig tacksamhet. Nästa tur dröjer en timma.