En kväll berättar A att han blivit erbjuden att göra ett eget sommarprat och jag bara (!!!). Det är visserligen inte P1 som frågar utan stadens egen lokalradiokanal – men ändå! 60 minuter egen radiotid på Radio Falköping är en ära i sig och ett utrymme så gott som något.
Jag upptäckte Sommarpratarna i P1 så sent som 2005. Under flera år lyssnade jag kategoriskt på alla – alla – som pratade, även de mest okarismatiska företagsledarna. Ganska snart kunde jag urskilja återkommande ämnesval, upplägg och berättartekniker. Ett år skulle alla prata om plågsamma sjukdomsförlopp med ett allvarligt menat carpe diem-budskap på slutet. Ett annat år dominerande temat Jag och min far – sprängfyllt av sentimentala anekdoter och så det obligatoriska ”Tack pappa”.
Ett upplägg som återkommer år efter år är Den gripande uppväxtskildringen. Kronologiska eländesskildringar i första person singularis som inleds in medias res med repliker som gestaltar ett trauma och avslutas med orden ”Nu ska jag gå ut i solen och…”. Den här typen av program är ofta starkt berörande men relativt förutsägbara till form och innehåll.
De absolut vanligaste uppläggen är Småputtriga anekdoter och allehanda synpunkter utan inbördes sammanhang och Jag och mitt CV. I den senare kategorin hamnar finansmän som ingående beskriver hur de avancerat från sitt första jobb som springpojke (alltid springpojke) och idrottare som med sövande monoton röst radar upp personliga rekord och världscupsegrar som ”kändes helt fantastiskt!”. Efteråt stirrar jag ut i intet och undrar vad jag ska göra med all information. Frågan är om det är sommarpratarna eller producenterna som inte förmår bättre?
Och så har vi de fantastiska programmen. Vi har Olof Wretling. Författare som kan berätta och berättare som kan skriva. De som får en att lyssna koncentrerat i 90 minuter, sucka av lycka och överväga att anmäla sig till en skrivkurs på distans.
Jag frågar A om han tror att Radio Falköping kan ha behov av fler sommarpratare? Det tror han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar