En plats med plats för liv

Vi går till Mösseberg för att titta på våren och utsikten. Där nere ligger staden, den flyter på ett böljande jordbrukshav. Vi pekar ut platserna vi kan: vårt hus och järnvägsstationen rakt fram, Osterian nere till höger, storhandeln med flaggstänger långt bort och så vindkraftverken som står på vakt vid horisonten. Himlen är stor och hög i vackert skiftande pasteller. Där hänger månen, rund och vit. Nu blir den omkörd av en segelflygare! Det är – romantiskt.

På campingen sitter människor i husvagnar och ser på TV. A tycker det är märkligt, men jag känner mig som hemma och vill genast berätta att jag har varit här på husvagnssemester. Jag kan ha varit nio eller tio år. Det var en solig långhelg och mina föräldrar var bjudna på återträff med en avvecklad MC-klubb. Bland barnen fanns två syskon i min egen ålder vars föräldrar körde motorcykel. De hade egna MC-hjälmar och fick åka i en sidovagn med inbyggd kassettradio. Ååååh! Tänk att få sitta så, alldeles inkapslad och lyssna på Ace of Base i hörlurar medan världen rusar emot en! Jag tyckte att det var otroligt tufft och kunde förmodligen inte dölja min avund särskilt väl.

Campinghelgen var snabbt överstökad men sidovagnen stannade kvar. Många gånger funderade jag på vad som var värst: att aldrig få åka sidovagn med Ace of Base – eller att växa ur sidovagnen och behöva acceptera att den sista åkturen var förbi? Att aldrig få sitta under ett sidovagnskapell och lyssna på regnet som smattrar i 70 km/h, eller att tvingas inse att sidovagnen var en parantes i tidens flämtande flykt mot dödens svarta hål? Att missa eller mista? Min relation till melankolin grundlades alldeles bestämt här, på Mösseberg.

Vi rundar den frusna badpölen och ser långskidåkarna som hukar i spåren och stretchar vid motionsstugan. Där inne sitter människor och fikar på ett föreningsgemytligt sätt. En hund skäller från ett elljusspår i närheten. Vid lekplatsen har ett sällskap samlats för att grilla korv i en praktisk cement-ring. En av dem säger Hej! och jag säger Hej!

På hemvägen djupnar mörkret och gör snöresterna självlysande. A får min ena vante för han fryser om händerna. Jag tänker att Mösseberg är en plats med plats för romantik, för melankoli, för motionärer, för barn, för djur och för brasor att samlas kring. Det är, precis som hela Falköping, en plats med plats för liv och det passar mig bra.