Så, till sist, tre dagar efter utlovad premiär, skriver jag. Just nu från busskuren vid Falköpings resecentrum, i väntan på Buss 302 mot Tidaholm, avgångstid 7:35. Promenaden hit tar fyra minuter på asfalt och sex i snömodd. På vägen passerar jag Systrarnas Konditori (tar enbart kontanter), pensionärsfiket Hjorten (där man får slå sig in för att få plats när det är Bingokväll), Maxi My Mat (vars formpressade plastskyltar alltjämt glittrar "MERRY X-MAS!"), Amaryllis ("Blommor för alla tillfällen"), Sun City (solariekedja med filialer i Falköping, Skövde, Mariestad och Götene) och Hotell Ranten ("Ett järnvägshotell som lever vidare" där veckans affärslunch inleds med en räkbakelse på salladsbädd med fikoncreme).
Sträckan Falköpings resecentrum – Tidaholm busstation tar 37 minuter i teorin. Igår tog det närmare en timma eftersom bussen gick sönder i Leaby. Motorn skrek och flämtade som en elefant i sorg, men bussen stod där den stod. Passagerarna - fyra stycken - kastade ängsliga blickar på varandra, men sa ingenting. Jag flyttade mig närmare dörren för att komma ut först i händelse av explosiv brand och bestämde mig för att det var "fläktremmen som gått av". Källa till kunskap: Sällskapsresan två: Snowroller.
När ersättningsbussen kom ställde sig chauffören upp och bedyrade att "det inte var hans fel" att bussen gått sönder. "Det är ingen fara alls!" ropade jag tillbaka, och hörde att min röst var sträv och hård, trots att min avsikt var att låta som en erfaren barnmorska, det vill säga varm och övertygande. Kände mig som en ond människa.
Bloggens första inlägg avslutas i värmen på Tidaholms busstation. Härifrån tar det sju minuter att gå till jobbet, via torget och stadens enda affärsgata. Så, Falköping-Tidaholm-Falköping, där har ni själva inramningen, grundstrukturen, för mina dagar på landsbygden. Återstår bara att fylla den med innehåll. Välkommen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar