När det stod klart att vi verkligen skulle flytta från Göteborg till Falköping och byta storstad mot småstad började vi ganska snart att beklaga oss över Storstadsnormen. Ni vet, föreställningen att människor blir viktigare och intressantare om de bor i en urban miljö. Uppfattningen att livet börjar på riktigt för landsortsbor när de flyttar till en större stad och tunnas ut för stadsbor som flyttar till landsbygden. Antagandet att invånare i geografiska, kommersiella, administrativa centrum är på väg och på gång, medan "folket i stugorna" sitter still.
Vi började också planera för helgbesök i Göteborg. Dels, så klart, för att träffa vänner och familj, men också för att fortsätta uppleva kultur. Gå på bio, teater och konsert. Sånt man måste göra för att själen inte ska torka ut och blåsa bort, som damm. Som om kultur inte fanns i mindre städer. Som om Falbygdens stolhet över det erkänt rika kulturlandskapet innebar att gånggrifter och kyrkoruiner är allt som finns att se. Som om landsbygden skulle tråka ut oss om vi inte hade en ordentlig motstrategi.
Nu har vi har bott i Falköping i två veckor. Hittills har vi sett filmen The Imitation Game på stadens biograf Cosmorama & Nya Roxy (stark!), köpt biljetter till Shima Niavarani på Vara Konserthus och till Riksteaterns pjäs Middag på Falköpings stadsteater samt bokat in en kommande visning av Woody Allens Magic in the Moonlight på biografen Saga i Tidaholm.
Småstadens kulturella utbud är självklart mindre än storstadens, och antalet föreställningar och visningar färre. Men den som söker finner. Så förlåt Falköping, förlåt Skaraborg, för mina dumma fördomar. Det krävs uppenbarligen mer än en adressändring för att ta sig ur storstadsnormen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar