Staden som vänder ryggen till

En och annan har påpekat att jag befinner mig i en förälskelsefas där allt (ALLT) i min nya tillvaro och hemstad ter sig fantastiskt och älskvärt. Så är det förstås. Falköping är ännu oförstört och nybadat. Men jag är fortfarande kapabel till kritik! För att demonstrera detta ska jag bjuda på en uppriktig recension av stadens entré mot världen.

När ni klivit av tåget (för självklart åker ni tåg) promenerar ni genom gångtunneln under spåren (där samtliga hissar är tagna ur funktion för reparation), tar trappan till vänster och stiger in i järnvägsstationens väntsal. Mycket vacker! Hela byggnaden är en kulturminnesmärkt pärla i vitt vars ursprungliga material och utseende är någorlunda väl bevarat (har jag hört). Biljettluckan är kvar men har tappat rösten. Nu står den tom och stum bredvid SJ:s automat.

Ni fortsätter genom väntsalen och kliver ut på trappan. Här har ni staden! Vad ser ni då? Framför er passerar en väg med en hel del trafik. På andra sidan vägen väntar en öppen yta med oklart syfte och användning. Vad jag minns från snöfria dagar finns där inga särskilda utsmyckningar eller anslående planteringar. Därefter följer - mitt emot järnvägsstationen - en lång och mörk tegelfasad som helt saknar fönster och dörrar. Byggnaden ser ut som en mur som ställt sig i vägen framför staden.

Att kliva ut från järnvägsstationen i Falköping är med andra ord som att komma till en fest och mötas av ett tomt dansgolv. Längst bort i mörkret står en klunga av bortvända ryggar. Man vet inte hur man ska ta sig in i värmen eller om det är värt besväret. Kanske vänder man i dörren.

Om du forcerar muren, det vill säga fortsätter förbi Ica Supermarket, kommer du så småningom upp till stadsteatern, Gamla torget, caféerna och butikerna. Där finns gata efter gata med mer eller mindre charmiga bostadshus och trädgårdar. Så småningom hittar du till Plantis, Folkets park, Falbygdens museum, Cosmorama, biblioteket och stadshuset.

Bit för bit öppnar sig staden och vänder sitt ansikte mot besökaren. Men första intrycket är alltjämt att staden vänder ryggen till.