Varje dag åker jag buss från Falköping till Tidaholm och hem igen. Antalet passagerare som kliver på och av under denna sträcka har hittills aldrig varit mer än fem eller sex. Ibland är jag ensam hela vägen, i 35 minuter. Denna nya erfarenhet fick mig att prova en djärv tanke i fikarummet:
- Kanske är det så att privat bilkörning är mindre miljövidrigt än busstrafik ibland? Exempelvis på sträckan Falköping-Tidaholm? Kanske vore det bättre för miljön om jag körde bil istället för att sitta ensam på en buss som släpper ut nog med koldioxid för att transportera 55 personer?
I flera sekunder var jag ganska nöjd med mig själv. Jag hann till och med tänka att detta, detta är beviset för att jag kan ompröva mina sanningar utifrån nya erfarenheter! Klokheten själv. Tills en kollega påpekade att det kanske vore bättre att behålla bussarna och få landsbygdens bilpendlare att använda dem oftare.
Eh. Just det. Så klart.
Men! Under en kort stund var jag utanför boxen. För ett ögonblick provade jag på fullt allvar en ny tanke, som dessutom gick rakt emot mina invanda synpunkter och perspektiv på kollektivtrafik och koldioxidutsläpp. Den var visserligen inte särskilt radikal rent trafikpolitiskt, men ändå, på något sätt, en liten seger i kampen mot det förslappande vanetänkandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar