söndag 8 februari 2015

Frigolit - en kärlekshistoria

Det är söndag i Falköping och en vecka har gått sedan jag och A flyttade in i vårt nya hem. Under de tre månader som föregick flytten besvarade jag följande frågor – i ungefär samma följd – uppskattningsvis 135 gånger:

1. Har ni hittat en lägenhet?
2. Vart ligger den?
3. Är den fin?
4. Hur stor är den?

Frågorna 1, 2 och 4 har besvarats med lätthet och på följande sätt: "Ja", "nära järnvägsstationen" och "80 kvadrat, en tvåa eller trea med kokvrå, det beror på hur man ser det". Fråga nummer 3 har däremot besvarats med viss möda, eftersom jag har velat beskriva lägenhetens charm utan att låta skrytsam eller (alltför) exalterad. Så småningom hittade jag ett par formuleringar som kändes rätt och återanvände dem så ofta jag fick tillfälle. Lägenheten var belägen i "ett vackert hus som byggdes 1924" och var därmed "gammal och fin" med "stora fönster", "högt i tak", "fina trägolv" och "stukatur". Det sista ordet missade jag aldrig. Inte en enda gång. Reaktionen jag eftersträvade var en trånande blick och illa dold avundsjuka. Några gånger lyckades jag. Ibland lade jag till: "Synd bara att de kastat ut kakelugnen – man ser på golvet att det har funnits en".

Efter tolv veckors olidlig väntan flyttar vi in. Möblerar! Inreder! Hänger upp tavlor och diskborstar! Och jag dansar fram på de vidsträckta golven med armarna i luften, woow woow woow! Äntligen på plats i mitt alldeles egna äldre-men-charmigt-genuina hem där väggarna är vita (nåja) och bjälklaget sviktar som en bongotrumma! Lyckan är total.

Jag befinner mig i sovrummet när det händer. Från vardagsrummet kommer ett "VA?!" följt av ett förvirrat skratt. Jag släpper gardinstången på sängen och går ut till A, som står på en stege med en lampa i handen. Han pekar på rosetten i taket, det vill säga stukaturen som omgärdar lampkroken, och säger: det är frigolit.

Så är det. Lägenhetens enda rosett ("stukatuuurer!") är sannolikt uppsatt med dubbelhäftande tejp. Golven ("stooora trääägolv!") visar sig vara ett vanligt brädgolv som förmodligen tillbringat de senaste femtio åren under en heltäckande plastmatta. Och senast igår hade en kär gäst vänligheten att upplysa mig om att stenplattan som är nedsänkt i golvet vid ett hörn av vardagsrummet (och som i min föreställningsvärld var en kvarleva från den kakelugn som installerades där 1924), består av ett material som är typiskt för trapphus i offentliga byggnader från 70-talet.

En skulle kunna gråta. Identifiera sig med Peter Jöbacks Guldet blev till sand (ååÅÅÅÅÅ KRISTINA!!") och känna besvikelsen rulla runt i kroppen. Men va fan. När gästen åkt hem steppar jag in i köket och plockar fram listan på saker vi ska köpa. Det saknas en frigolitrosett i sovrummet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar