"Superåret 2015" eller "Har vi verkligen förtjänat det här?"

Det är A som säger det först: vi flyttar härifrån. Jag ska snart bli arbetslös igen och är redan på väg in i mörkret. Han trivs inte på sitt jobb och pendlar långt varje dag. Två fria människor (sätt det inom citationstecken om ni vill). Varför skulle vi stanna kvar?

Min första reaktion är rädsla. Jag gråter och skriker att han "inte får ta ifrån mig mitt hem!!". En hyresrätt på Hisingen som blivit min sista trygga zon i en värld som fallit samman. Men A är klok. Det finns andra hem för oss. Andra jobb. Andra platser. Bättre tider.

Inom några veckor har han fått en ny tjänst i  Falköping. Det är inte utan att jag blir avundsjuk. Hur kan det gå så lätt för honom, när det varit så svårt för mig?! Men mest blir jag glad, och stolt. I Göteborg finns ingenting kvar att förlora.

Falköping kräver inga sju år i kö för att få en central hyresrätt. Tvärtom – vi kan vänta tills vi hittar något vi verkligen vill ha. Ratar en mörk fyra i trist 70-talshus. Tittar på en ljus trea i en före detta teater och fattar vårt beslut med en enda blick bakom fastighetsägarens rygg. På tåget tillbaka till Göteborg turas vi om att hålla i kontraktet och säga: "vi ska bo här nu", "tänk att vi ska bo här nu!", "alltså, det är så fint!", och "har vi verkligen förtjänat det här?".

En månad senare, strax före jul, blir jag erbjuden en fast tjänst i grannkommunen Tidaholm. En rolig tjänst med stora möjligheter att påverka organisationens utveckling. Jag får kollegor och eget kontor med namnskylt vid dörren. En liten slick laptop och en Samsung Galaxy S4. Skyddsronder, fackliga ombud, friskvårdsbidrag och betald semester.

En plats att tillhöra. En stol som är tom när jag är sjuk. Ett nytt liv. En ny värld. Jag tror vi har förtjänat det.